”Guds hand” från 1986 när Argentina till slut vann VM-guld i Mexiko är ett av många klassiska ögonblick, som fått stor uppmärksamhet. Att en sådan stor spelare som Maradona lite dolt boxar in ledningsmålet mot England i kvartsfinalen kan ha varit det som gjorde att de gick hela vägen. Bör vi då glädjas åt deras framgång? Det finns det säkert lika många åsikter och vinklar om som det finns människor på planeten. Det finns nog inte ett VM där det varit en uppmärksammad situation som inte haft en stor betydelse för utgången av hela turneringen. För med de mer opartiska glasögonen inser de flesta att till sist är det domaren som dömer, och lite fusk – vare sig man vill eller ej – tillhör spelets regler.
Det var Maradona väl medveten om eftersom det inte var den enda handen han använt till sin fördel på en fotbollsplan. 1990 var det i sitt eget straffområde som handen lite snyggt - precis framför mållinjen – åkte ut och berövande ett mål för Sovjetunionen. Men är han nu Gud själv så kan han säkert även påverka domarens beslut och i förlängningen även vinna matcherna utan att ta till händerna eller fuska på annat sätt. Guds vilja lär ske ändå.
Maradona är dock mycket mer än bara lite fuskande här och var på fotbollsplan. Han är utnämnd till världens bästa spelare under 1900-talet enligt en omröstning som Fifa arrangerade för världens fotbollsfans. Han har nog fler rubriker än någon annan fotbollsspelare. Luis Suárez kommer säkert nära vad gäller de negativa publiceringarna, men är minst en mil bakom om vi lägger alla tecken efter varandra, om vi sammanfattar allt det gudabenådade berömmet som tillskrivits Maradona. Det finns bara en Maradona, som supportrarna i serietidningen Buster skulle ha skrikit.
Vad har inte hänt i hans karriär? Vad har hänt som är värt att nämnas? Det är en lång historia den här mannen har skrivit. Han som under hela sin karriär har kallats ”The Golden Boy”. Nog är han mer känd för sina gyllene fötter än sina lite mer nedsmutsade händer även om det funnits mängder med andra både hjältedåd och skandaler. Diego Armando Maradona Franco föddes åtminstone i Buenos Aires den 30 oktober 1960 och det är här hans historia börjar.
Vi hoppar över de första åren, och även de senare vad gäller alla hans olika val av kvinnor, nattklubbsliv och barn hit och dit – för barn har blivit minst fem stycken vad han själv vet. Det kan dock finnas ännu fler men det är hans privatliv och det låter vi vara här.
Istället börjar vi historien när Maradona som 15-åring blev proffs i Argentinos Juniors. Två år senare, 1978, kom det första stora bakslaget i hans karriär. Argentina stod som värd för VM och Maradona var den sista som plockades bort från Argentinas VM-trupp. Kedjerökande tränaren César Luis Menotti menade på att Maradona var för ung. Ikonen missade alltså VM i sitt eget hemland. Besvikelsen var enorm för divan som redan uppnått stjärnstatus. Han beslutade nämligen där och då att aldrig spela för landslaget i framtiden. Ett rätt stort och kontroversiellt beslut av en 17-åring. Argentina vann VM-guld och Maradona kunde varit den yngste som någonsin vunnit detsamma. Det går att läsa in besvikelsen i hans uttalande, ”Jag hade kunnat bli världsmästare som 17-åring, precis som Pelé”!
Maradona är nog glad idag att han som 18-åring mognade och fattade ett nytt beslut gällande bojkotten i landslaget. För inför ungdoms-VM 1979 var han åter en del av Argentinas landslag. Det blev guld till Argentina och Maradona blev turneringens stora stjärna. Han hade bara börjat skriva sin egen historia och lite senare samma år gjorde han sitt första mål i A-landslaget mot Skottland.
Maradonas första VM med A-landslaget blev istället det i Spanien 1982. Därefter blev det ytterligare tre raka VM som spelare. Men vi tar allt i kronologisk ordning. För varje VM har sin unika historia vad gäller den här mannen, som de lärde fortfarande tvistar om – anlände han från Himlen eller Helvetet? Oavsett så var VM 1982 i Spanien det största hittills, då Fifa-president Havelange hade utökat antalet deltagande lag från 16 till 24. För ju större ett VM är, desto större blir stjärnorna som slår igenom.
Året innan VM i Spanien så hade Maradona först blivit kontrakterad av hans älskade Boca Juniors och redan samma säsong vunnit ligaguldet. Ett år senare och strax innan VM skulle starta så skrev den redan älskade Guden på för Barcelona, för en hisnande övergångssumma, runt 50 miljoner kronor. Till en klubb i ett land där VM skulle avgöras. Vad mer kunde öka intresset för den stora cirkusen?
Argentina som regerande världsmästare spelade invigningsmatchen - som alltid på den tiden - och Maradona debuterade i VM på sin nya hemmaarena Camp Nou inför 95 000 fans. Den som tror att slumpen styr borde tänka om. Perfekt tajming och om det sen var förutbestämt av Gud eller inte – det låter vi vara. Argentina avancerade trots nederlaget med 1-0 mot Belgien i öppningsmatchen till det andra gruppspelet. Där blev det dessvärre hemresa då Brasilien samt de blivande världsmästarna Italien var för svåra. Maradona spelade åtminstone samtliga minuter i alla fem matcherna - förutom då han till sist tappade humöret i matchen mot Brasilien – efter att ha varit punktmarkerad och nedsparkad ett antal gånger. Precis som i övriga matcher i VM där det mesta - även från domarnas sida - tilläts för att stoppa stjärnan. Det hela slutade med att Maradona visade upp sin lite sämre sida och det röda kortet var ett faktum. Kan man inte få rubriker av guld så får man stjäla de som går att få tag på.
Vi mellanlandar i den spanska fotbollen som inte blev så långvarig för Maradona. För vem vill egentligen spela boll då varje situation var en potentiell fara, när motståndarna mer var ute efter Maradonas ben än den runda bollen – som borde varit det naturliga valet. 1983 slutade det så illa att ”slaktaren i Bilbao”, nämligen Andoni Goikoetxea satte dobbarna rätt in i ankeln på Maradona och det dröjde lång tid innan han åter kunde spela fotboll. Gud verkade dock inte vända andra kinden till utan hade mer öga för öga och tand för tand i sitt tankesätt. I finalen av Copa del Rey 1984 så vann Athletic Bilbao en hård och tuff match med 1-0. Matchen blev dock mest ihågkommen för upploppet på plan – efter slutsignalen - som Maradona så klart var en stor del i. Andoni Goikoetxea spelade nämligen i motståndarlaget! Bråket var fyllt med slag och hoppsparkar av olika karatestilar. Det hela liknande mest av allt en stor MMA-match där både spelare, ledare och publik var involverade. Som åskådare var det dock svårt att se skillnad på de ”olika lagen” i den spontana idrotten som uppstått. I jämförelse med Eric Cantonas kung-fu-spark 1995 är det som att likna en leksaksbil i plast med en stridsvagn från ökenkriget 1990. Maradona försvann snabbt från Spanien och bosatte sig framöver i Neapel.
1986 skulle Maradona – nu som kapten - få revansch i Mexiko (ett VM som från början skulle spelats i Colombia). Gud själv spelade varenda minut av turneringen, Argentinas matcher i varje fall. Fem mål och fem assist blev det på vägen fram mot ett nytt VM-guld för sydamerikanerna. I finalen var det Västtyskland som besegrades med 3-2, dock utan något mål av den store Guden. Den stora händelsen som han stod för 1986 är den som redan lite snabbt omnämnts, ”Guds hand”, den som gjorde det möjligt för Argentina att vinna över England i kvartsfinalen med 2-1. Ett mål som aldrig borde ha godkänts. Men Maradona visade bara minuter efter sitt första mål att han kunde annat också när han dribblade sig igenom hela motståndarlaget från egen planhalva. Han hade presenterat sig igen – nu med ”århundradets mål”. Hela VM var Maradonas och han själv skulle nog sagt att han vann det på egen hand! En stjärna levererar nämligen alltid nya rubriker utan att bry sig speciellt mycket om färgen på bokstäverna.
I Napoli som var hans nya klubbadress, gjorde han stor succé och totalt blev det 81 mål på 188 matcher i ligan, i landet som senare skulle arrangera nästa VM. Självklart korsades vägarna igen för Maradonas hemadress och VM. Det var ingen slump helt enkelt. Åtminstone inte när Gud var inblandad. Ett VM än en gång med Maradona som rubrikernas man, om än lite vagare.
I Italien 1990 blev det åter final mellan Västtyskland och Argentina. Åter med Maradona som kapten. Nu fick dock Argentina se sig besegrade, med en bedrövad Maradona som inte trodde det var sant det som hände. Speciellt mardrömmen när Västtyskland tilldöms straff i slutskedet. Brehme gör 1-0 och tiden var knapp. Maradona nöjde sig dock med ett guld kort i 87e minuten av den här matchen. Drömmen levde på något sätt fortfarande även om Argentina redan fått två man utvisade. Ett tredje rött kort var även det för mycket för regissören själv. För den halvskadade ikonen var VM över för den här gången.
Inför VM i USA fyra år senare hade vi en Maradona som var långt ifrån toppform. En person som minst sagt inte var helt stabil i sitt mentala läge. Tidigare under året så sköt han med luftgevär mot reportrar som han menade hade omringat hans hus. Mängder med uteblivna träningar hade fått honom sparkad av sin nya klubb Newell’s Old Boys – där det endast blev fem matcher. Än mer kaos och tragedi hade utspelat sig men likväl kunde vi se Maradona dra på sig matchtröjan, nr 10, den 21 juni när Argentina skulle möta Grekland i sin öppningsmatch. Åter som kapten för sitt landslag, det han en dag sagt att han aldrig skulle spela för. Gud själv gjorde som brukligt mål. Maradona hann med en match till - mot Nigeria där han gick mållös från plan – innan sagan var över för den här gången. Nya rubriker hade skrivits och Maradona fick lämna VM med skam, då det avslöjades att han hade lämnat positiva dopingprov. För här tog väl ändå sagan slut?
Men likt Zinedine Zidane verkar många hjältar vara odödliga. Så även Maradona som ju mer är Gud själv än en simpel tecknad figur som är uppdiktad. Skandaler av kokainmissbruk, skottlossningar, vilda nätter med kvinnor från alla världens hörn och mycket mer därtill verkade inte bekomma Maradona som i en intervju lär ha sagt ”Om jag aldrig hade rört kokain skulle jag vara en tre gånger så bra fotbollsspelare. Då hade det aldrig varit någon debatt om vem som varit världens bäste genom tiderna”. Frågan de flesta kunniga inom fotboll ställer sig är säkert om det ens är en debatt. Vem skulle vara bättre än Gud? Zlatan? Ingen rår på den bäste genom tiderna! Som tidigare nämnt är det nog mest en fråga om han kom från ovan eller underifrån.
Med den statusen han har i Argentina var det bara en fråga om tid och överlevnad innan han skulle bli manager för landslaget. Det dröjde till 2008 innan även det skrevs till i hans CV. Kritikerna var många som anade både det ena och andra. Men VM 2010 i Sydafrika två år senare blev faktiskt bättre än vad kritikerna anade. Maradona hade på något sätt ändå vunnit genom att sopa rent i gruppen med Sydkorea, Grekland och Nigeria och sju gjorda mål framåt. Enkelt vidare även i åttondelsfinalen mot Mexiko. Att sen förlora mot Tyskland i en kvartsfinal är inte hela världen när allt kommer omkring. Även om det nu slutade med sparken från förbundet strax efter att VM var över. Om sagan slutar här låter jag vara osagt, för Maradona är en överraskningarnas man som alltid verkar dyka upp när man minst anar det. Vare sig han vill och planerar det, eller ej.
Många är vi människor som skulle göra vad som helst för att få lite uppmärksamhet. Andra skulle nog – åtminstone i efterhand – göra än mer för att få saker ogjorda. I Maradonas fall verkade det bara hända oavsett vad han ville. Han reflekterade möjligen en del på det som skett, och ångrade sig emellanåt. Men han var redan på väg mot att skriva någon ny historia – någon annanstans. Är man Gud, skriver allas historia, sätter sig själv i huvudrollen. Då är det nog bara att åka med så sker det av sig själv. Är det någon som fortfarande tvekar om vem den störste är?
Till trots att Argentina fått sitt namn från silver (argentum) så verkade det mesta snarare handla om guld – i en eller annan form. Åtminstone för den störste av oss alla på en fotbollsplan – Maradona!
//Amaerilde Rimfrost
