Melodifestivalen och Eurovision

[SuprMario]

Blir imponerad Dellgren av din "musikaliska" kunskaper och den tid du lägger ner på detta, tack för att du delar med dig av lite intressant info.
Dock undrar man ju om du har ngt liv...

[dellgren]

Ursprungligen postat av mequei

Danny är stenklar!

Ja vi får se om dryga två veckor... Dock säker på att du har fel

Ursprungligen postat av SuprMario

Blir imponerad Dellgren av din "musikaliska" kunskaper och den tid du lägger ner på detta, tack för att du delar med dig av lite intressant info.
Dock undrar man ju om du har ngt liv...

Varsågod och tack. Haha - nej jag har inget liv just nu. Det som läggs upp här är ju skrivet för annat forum men visst tar det sin tid att skriva det. Fast jag kombinerar det med mitt bettande då jag under matchernas gång skriver istället för kollar på matcherna.

Men visst. Det återstår 19 bidrag att plockas fram och bara ikväll är det tre stycken - No life is my middle name.

Tur man är student och inte har några viktiga tentor den närmsta tiden...

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=1V0xQkk9kbc&ob=av2e

Kommer du ihåg dessa tjejer? Atomic Kitten med sin hit "Whole again". Det ryktas nämligen att dom är klara att representera Storbritannien i årets Eurovision Song Contest. Vi får nog vänta någon dag till innan vi vet men det verkar vara som att girlbandet får en liten revival...

[Jensw]

Finalen lär bli en riktigt jämn historia även denna gång... tror tyvärr också att du får rätt.
Danny kommer att bli av med för mycket röster pga david.
Tycker att David har en starkare låt men Danny har sina fans...

Enda vinnaren där är Loreen, svårt att se någon av dessa herrar slå henne.

Vad står loreen i nu?

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=FVHN9M9R7d0

Ni som följt med under resans gång vet att jag har någon konstig fördom mot Nederländerna i Eurovision Song Contest på senare år. Denna hängivan ESC-nation med extremt många fans som (jag anser) har befläckats med vanhedrande bidrag de senaste fem-sex åren vilka inte passar bättre än vid skampålen. Det finns ett skimmer av oseriositet över dom holländska bidragen och frågan jag ställt mig ett par år i rad är om dom verkligen är intresserade av att vinna Europa-finalen? Det kostar trots allt en del pengar att sända iväg en delegation Europa runt. Och fråga nummer två är således om dom i år skickar ett bidrag som faktiskt har en chans i Baku eller har de pårökta tv-tittarna återigen vunnit segern genom sina telefoner? Jag återkommer till detta.

Det vore precis som om TV-bolaget i Holland, TROS, tagit allvar på min kritik mot de holländska prestationerna de senaste åren för inför årets nationella uttagning, Nationaal Songfestival, hade det gjorts rejäla förändringar. Bolaget satte sig ner tillsammans med den, i Holland, välkända producenten John de Mol och arbetade fram det mest perfekta format för att plocka fram en vinnarkandidat till Azerbajdzjan.

Sex olika bidrag togs fram från olika genrer och stilar för att bilda en final som tilltalade den stora massan i Holland. Dessa sex akter delades in i tre olika par som fick mötas i dueller för att få fram tre stycken, gissa vad, Superfinalister. Framtagandet av de tre superfinalisterna gjordes via det hederliga femtio-femtiosystemet där en jury och tv-tittarna hade lika mycket att säga till om. Dessutom fanns en internationell jury också på plats men deras röster var bara rekommendationer. Det kan anses en gnutta onödigt att då ha en internationell jury på plats.

Finalen direktsändes naturligtvis i holländsk TV men också på alla ESC-nördars mecka, eurovision.tv. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa det live men jag har tittat nu i efterhand för att få mig en bild av upplägget. Jag kan tycka att Sveriges uttagning med 32 låtar är något i överkant men 6 låtar i en final är å andra sidan i underkant. Man kan kanske hitta en balans däremellan för det där med dueller är något som jag tycker fungerar.

Naturligtvis så var själva urvalsperioden också något ändrad. Under tre månader förra året så ställde TV-bolaget TROS ut en resväska på gården vid sitt huvudkvarter vari man skulle kunna lämna in sina bidrag. Detta offentliggjorde verkligen uttagningsprocessen och precis vem som helst fick komma dit och lämna sitt bidrag – så länge man talade till videokameran som satt installerad bredvid och berättade varför man skulle få deltaga. Detta resulterade i sammanlagt 450 olika bidrag, minsann.

Om man tittar till de tre inledande duellerna så var folket och juryn överens i de två första duellerna. Här kom också lite av vad som ansågs vara den stora skrällen då Raffaëla Platon inte gick vidare (holländsk Idol-vinnare) utan fick se sig besegrad av Joan Franka. I den tredje duellen röstade mer än 62% av folket på Kim de Boer samtidigt som 66% av juryn röstade på Ivan Peroti vilket gjorde att, när resultaten slagits samman, gick den sistnämnde vidare till Superfinalen.

Denna Superfinal som kom att bestå av nämnda Ivan Peroti, Joan Franka och Pearl Jozefsoon. Återigen var folket och juryn inte alls överens men denna gång så var det folkets röst som skulle bli den avgörande faktorn. Juryn höll Ivan Peroti som favorit och gav denne högsta betyg – folket gav samma bidrag minst antal röster. Juryn tyckte minst om Joan Franka – folket röstade henne till Europa-finalen i Baku. Med totalt 37,1% av samtliga röster vann hon med 3,5 procentenheter mot tvåan Pearl Jozefsoon och juryfavoriten Peroti hamnade sist.

Den andra april 1990 föddes denna Joan Franka i hamnstaden Rotterdam. Hon har ingen speciell musikalisk bakgrund utan slog igenomi Holland när hon deltog i “The Voice of Holland” 2010. Efter TV-showen fick hon förfrågan om att spela in en skiva men om det blev verklighet eller ej kan jag inte hitta någon information om. Dock så har hon släppt två stycken singlar som båda lyckats ta sig in på topplistorna i Holland.

Låten som hon framför, “You and me“, har hon skrivit själv tillsammans med Jessica Hoogeboom och är en ganska så lättsmält och trallvänlig poplåt. När jag för första gången hörde låten på YouTube (utan att titta på bidraget – precis som sig bör med mina traditioner) så blev jag positivt överraskade och insåg att Holland faktiskt hade skärpt till sig och skickat iväg något som åtminstone är bättre än de senaste åren.

Jag brukar använda mig av etiketten “fotstampsvarning” ibland när jag skriver om musik och allt som oftast är det ett väldigt gott betyg till en låt. Denna låt har också fotstampsvarning och det är även positivt menat. Låten inleds lite countryaktigt och genomsyras av tydliga, men enkla, instrument (gitarr, banjo, tamburin och trummor). Hennes röst är jag personligen lite tveksam till men är beredd ha förbiseende för det med tanke på att det är en uppryckning sett till det stora hela.

Låtens styrka ligger absolut i refrängen som jag tror kan sätta sig i flertalet skallar runt om i Europa och det andas positivism om låten. Det kan kanske till och med vara som så att man drar lite på mungiporna inombords. Det fungerar faktiskt och det tackar vi Holland för.

Men så tittar man på framträdandet. Och världens längsta suck kommer och man ser hur Holland helt plötsligt flyttat tillbaka 23 pinnhål och det där skimret av seriositet lägger sig över hela upplevelsen igen. Va fan! Vad håller hon på med? Jag kan tänka mig alla människor i Amsterdam som befinner sig i ett ständigt töcken av rus tycker att detta framträdandet var lustigt och att låten bidragit till en hallucination. En hallucination där dom ser en indianflicka stå på scen. Tyvärr är det inte någon hallucination. Ni har kanske inte sett framträdandet än men jag kan säga som så att hon står på scen fullt munderad med indiankläder. Med fjäderskrud och allt. Jag förstår inte alls kopplingen till låten men troligen är det som så för att jag inte är tillräckligt pårökt.

Såvida. SÅVIDA hon inte har förfäder som är indianer så kan jag ärligt säga att jag inte på något sätt överhuvudtaget kan se kopplingen till att hon står där med sin fjäderskrud och sjunger om henne och mig. Den enda kopplingen jag möjligen kan se är att låten doftar lite country men jag får inga direkta indianvibbar av det.

Men är det som så att hon har indianblod i sina ådror så kan jag vara beredd att ge henne cred för det. Då kommer bidraget i ett helt annat ljus. Men så länge det inte är bekräftat avfärdar jag framförandet som rent trams. Hon har ett väldigt europeiskt utseende (ett attraktivt sådant som jag gärna ser utan fågelpäls på huvudet) och jag tror oddsen för att hon är en avlägsen släkting till Sitting Bull är ganska så höga.

Så slutligen poängen. Mellan 1 och 5 är det som gäller vilket ni som bekant vet. Med tanke på ovanstående text så är jag villig att ge Holland sin bästa poäng på länge. Men det säger visserligen inte så mycket. Visar det sig att hon verkligen har indianblod i sig eller ger mig en fullgod anledning till varför hon är berättigad att stå klädd som en indian så är jag fanimej villig att ge Holland en fyra. Det är en väldigt trallvänlig låt och det är kanske en poängs kompensation för att dom åtminstone skickar en vettig låt i år. Men så länge hon bara är den simpla rotterdamskan så är jag bara villig att ge Holland en: 3

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=oohh1vMCHTg
http://www.youtube.com/watch?v=yOxgW9Q_DXA

Eurovision Song Contest är min stora källa till musik från Balkan och då framförallt från nationerna som gång i tiden gick tillsammans under namnet Jugoslavien. I och med att Slovenien under söndagskvällen höll sin nationella uttagning så har faktiskt samtliga 6 nationer från ex-Jugoslavien gjort klart med sina artister. Men för er som är uppmärksamma så tänker ni kanske att "oj, jag har ju missat hur många som helst". Då kan jag lugna er med att ni i så fall bara har missat min presentation av Kroatiens bidrag. Både Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Montenegro har redovisat både artist och låt sedan ett par veckor tillbaka men låtarna finns inte tillgängliga att lyssna på. Serbien har dessutom valt ut sin artist (den troliga vinnaren Zeljko Joksimovic) men låten blir klar först den tionde mars. Så Slovenien blir alltså nummer två i ordningen från västra Balkan.

Nu ska ni få höra, alla ni belackare som tycker att Melodifestivalen är ett allt för utdraget spektakel. Den slovenska nationella uttagningen består egentligen av två olika tävlingar. Först så har vi den tävling som ska ta ut vilka artister som ska få chansen att tävla för Slovenien i Baku, Misija Evrovizija. Sen därpå så ska naturligtvis en låt väljas och då heter programmet EMA 2012. Eftersom att båda tävlingarna är en del av den nationella uttagningen så kan man säga att Slovenien absolut var en av de första nationerna i Europa som påbörjade jakten på sin vinnare i och med det första programmet som sändes i RTV Slovenia den 2 oktober. Det programmet var startskottet på 12 deltävlingar innan det var dags för det trettonde programmet igår som alltså också var finalen.

Likt de flesta talangtävlingarna som funnit i TV-tablåerna de senaste åren så började uttagningen med en auditionturné på fem olika orter i landet. Till Celje, Novo Mesto, Maribor, Koper och Ljubljana strömmade människor i hopp om att återvända med ett bevis på att han eller hon gått vidare i tävlingen. Det enda krav som ställdes var att om du ansökte skulle du vara minst 16 år gammal - precis som reglerna för ESC nuförtiden klargör.

130 deltagare valdes ut av en jury och fick framträda inför en jury som sedan hade till uppgift att gallra ut de 32 bästa artisterna. Var man så pass lyckligt lottad att hamna bland dessa 32 innebar det också att man var garanterad att få framträda i minst en utav de TV-sända showerna under oktober månad. Varje vecka tävlade 8 artister om fortsatt kontrakt men det var bara hälften som skulle gå vidare till nästa omgång. Därmed var deltagarantalet reducerat till 16.

Dessa 16 artister delades i sin tur in i två heat och fick framträda på nytt i TV i månadsskiftet oktober/november. Samma procedur gällde här och precis som i "Tio små negerpojkar" så var dom bara åtta kvar. Med start den 13 november så startades en sex veckor lång utgallring där en person försvann från showen varje vecka tills det bara återstod två artister som hade chansen att få representera sitt land. Ni känner igen upplägget från Idol möjligen.

Den 8 januari hölls så den sista deltävlingen där tre artister skulle bli två. På repertoaren stod det vars en poplåt och vars en Eurovision-klassiker. Tack vare ett bra framförande av fjolårets vinnarlåt "Running scared" och Ruslanas "Wild dances" stod det klart att finalen (den som helt plötsligt bytte namn till EMA 2012) skulle bli en kamp mellan syskonparet Nika & Eva Prusnik och Eva Boto.

I detta läget öppnade då RTV Slovenia upp marknaden för hela Europa genom att låta vem som helst skicka in låtbidrag som sedan en jury fick välja utifrån. Bidragen kom inte enbart från Slovenien utan även bland annat Danmark, Island, Kroatien och Malta fanns representerade.

I finalen fick de båda artisterna vars tre sånger att framträda med i TV-rutan och sedan skulle de slovenska TV-tittarna i kombination med en jury rösta fram vars ett bidrag till de båda artisterna som skulle framföras i en.... Superfinal! Den låt som gick vinnande ur den duellen var också den låt som den 24 maj får ställa sig på scenen i Baku - nästan exakt tre minuter före Sveriges bidrag gör detsamma. Och i en jämn kamp, som TV-tittarna helt avgjorde, stod Eva Boto som vinnare med låten "Verjamem".

Precis som jag skrev i Holland är Sloveniens artist en relativt okänd förmåga. Men det är ju å andra sidan inte speciellt konstigt då hon ställde upp i en talangtävling där man inte får delta om man är etablerad. Dessutom är hon bara 16 år gammal och har inte haft någon mogen möjlighet att utveckla några stordåd under sin livstid såhär långt.

Därför så går jag omgående över till att prata lite om låten istället. Det är så mycket trevligare och något mer relevant. Som ni kunde läsa i inledningen av detta blogginlägg så gillar jag musik från Balkan. Jag har en ganska så bred musiksmak vad gäller genrer och stilar men ska jag välja något som jag tänder rejält på så är det dramatiska ballader. Uppbyggnaden tillsammans med de otroligt vackra språken har under åren gett mig nog så många rysningar att jag blivit mer och mer beroende av Eurovision för varje år som gått.

Och så kommer Slovenien. Dom kommer med precis en sådan låt som är som gjord för mig. En låt med hög dos av dramatik och jag ser bilder av en inre kamp framför mig. Jag har ingen som helst aning om vad låten handlar om, bara det att Verjamem betyder "I believe". Och flicka lilla, vad du än tror på så tror jag också på det. För trots din ringa ålder så tar du dig an låten med så pass pondus att jag förvandlas till en nickedocka och skulle kunna säga ja till vad du än frågat mig.

Den är så fantastiskt bra uppbyggd med enbart ett litet aber. Själva crescendot av dramatiken infinner sig ungefär efter två minuter. Det betyder att det bara finns en minut kvar av att njuta av den fulla explosionen. Bombastiskt och härligt - precis så som det ska vara!

Introt känns lite som det är taget från "Sagan om ringen" och ja, jag känner att det finns några likheter med Marija Serifovics "Moltiva" som Serbien vann med för något år sedan. Men det är en av tidernas bästa vinnare så jag beklagar mig inte alls.

När jag tittade på liveframträdandet så blev jag inte lika frälst. Så därför gick jag över till att hitta en studioinspelning av låten och insåg en väldigt viktig sak som bör finnas med i bakhuvudet i Baku. Det kan vara det slovenska TV-bolaget som misslyckats men i livesändningen så hör man inte den fantastiska musiken eftersom den är lagd något lågt. Eva Botos röst (tillsammans med sin eminenta körare) tar över för mycket och då tappar låten lite eftersom det inte alltid hörs att hon sjunger "i takt" eller vad man ska säga. Så till Baku - tänk på en sak: Sänk mikrofonen eller höj musiken.

Och just ja. Tänk på en sak till: Byt inte till engelska! Snälla, rara, söta, lilla Eva. Sjung på slovenska och ge låten den extra dimension som den förtjänar.

Poängsättningsdags också såklart. Låten är fantastisk och är en klar femma. Men framträdandet är en aning tråkigt och tyvärr drar det ner betyget något. Dessutom så inväntar jag den mest givna femman av alla och jag tror att den låter kommer slå detta med hästlängder. Så tyvärr Eva, bara för rättvisans skull så på en femgradig skala ger jag dig "bara": 4

[Juret]

Schweiz klart bäst! I Sverige säger alla Loreen som jag har pratat med. Jag håller med.

[kicken]

kicken tycker Jedward har en ännu bättre låt än ifjol och då kicken håller Jedwards låt som den bästa förra året så håller vi Jedwards låt som den bästa i år också..

/energi

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=61-Xz6jwvlE

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har alla länder i forna Jugoslavien valt åtminstone artist men det har bara varit två bidrag som varit helt klara och därmed funnits tillgängliga på YouTube – min bästa källa till allt som rör Eurovision Song Contest. Men nu blir fler och fler bidrag klara för varje dag som går och det kommer bli en intensiv period innan det sista bidraget väljs den 18 mars – 21 stycken är kvar att offentliggöras.

Tillbaka till forna Jugoslavien och med förhoppningar från min sida om bra bidrag eftersom jag brukar vara svag för låtarna från dessa nationer. Efter de två nordliga nationerna (Slovenien och Kroatien) är det nu dags för det sydligaste – Makedonien. Jag orkar inte ge mig in i diskussionen om man ska skriva FYROM, FYR Makedonien eller bara Makedonien. Egentligen tycker jag att diskussionen (grekerna) är löjliga i frågan och av bekvämlighetsskäl och lathet så säger jag kort och gott: Makedonien.

Det makedonska TV-bolaget MKRTV bekräftade sitt deltagande i ESC 2012 genom att redan den nionde november 2011 internt välja artisten Kaliopi som landets representant till Baku. Drygt en vecka senare offentliggjorde även landets delegationsansvarige att landet bidrag, för fjärde året i rad, skulle framföras på det inhemska språket och inte på engelska. Ett oerhört glädjande besked tycker jag då jag har en liten förkärlek till att låten representerar nationen på något sätt i alla fall – och vad passar då inte bättre än på det inhemska språket? Låttiteln, “Crno i bielo” (“Црно и бело”), blev klar i början av januari men det var först i onsdags (29/2) som låten spelades upp för första gången, live i makedonsk TV.

Den här Kaliopi är ingen duvunge direkt. Det är en väl etablerad artist i både Makedonien och andra Balkan-länder. Hon föddes 1966 i Kicevo i dåvarande Jugoslavien. Kaliopi Bukle, som hon egentligen heter, intresserade sig tidigt för musik och redan som tioåring ställde hon upp i en lokal musiktävling för barn och framgången där gjorde att hon fick turnera runt till bland annat Tjeckoslovakien och Österrike.

Den musikaliska karriären fortsatte med sångstudier vid universitetet och mer deltagande i sångfestivaler runt om i det kommunistiska Östeuropa. 1984 blev hon utsedd till hela Jugoslaviens tredje bästa solist – något som sågs som en enorm succé med tanke på att hon var betydligt yngre än de övriga deltagarna i tävlingen. Slutet av 1980-talet var en enda karavan av succéer och hon släppte flertalet album – både som soloartist och i diverse bandkonstellationer. Hon framträdde på allt fler festivaler och i olika TV-shower och blev ett väletablerat namn över nästan hela Balkan och den trogna fanskaran växte sig större och större för varje år.

När succén var som störst för henne och hennes band “Kaliopi” valde hon, tillsammans med sin man, att flytta till Schweiz men ni som kan er nutidshistoria förstår att detta inte var något populärt beslut och flytten skapade problem. Problemen blev så pass stora att “Kaliopi” upphörde att existera och hon försvann från musikscenen, en del trodde för evigt.

Makedonien valde 1996 att försöka bli delaktiga i den europeiska gemenskapen som heter Eurovision Song Contest och fick möjligheten att delta i ett förkval till huvudtävlingen. I huvudstaden Skopje anordnades den nationella uttagningen, SkopjeFest, och detta event innebar återkomsten för Kaliopi på den stora musikaliska scenen. Hon valde att ställa upp med “Samo ti” och tog hem en brakseger efter att ha vunnit både bland TV-tittarna och juryn. Därmed blev hon Makedoniens första representant i Eurovision Song Contest även om hon aldrig fick uppträda. Makedonien klarade nämligen inte av att gå vidare från förkvalet och fick vänta ytterligare något år innan den riktiga debuten kom 1998.

Det makedonska folket hade inte glömt Kaliopi och hennes otroliga talang. Återigen syntes hon på scener runt om i landet och återigen växte populariteten något enormt. Hon valde i detta skede också att satsa på att skriva musik – inte bara framföra den. Hon skrev texter och musik till sig själv men också till andra inhemska artister och under en period var det som om allt hon skrev blev till guld. Hon har toppat de inhemska hitlistorna vid flertalet tillfällen, både som artist och som upphovsman åt andra artister. I och med den stora andelen människor från Balkan runt om i Europa har hon gjort spelningar i de flesta länder inför stora publikmassor. Bland annat har hon uppträtt i Sverige vid flertalet tillfällen.

Hon har deltagit i den nationella uttagningen vid flera tillfällen efter debuten men aldrig lyckats att ta hem segern – förrän i år. Låten “Crno i bielo” har hon skrivit själv tillsammans med Romeo Grill och låttiteln betyder “Svart och vit”. Det är en låt som inleds lugnt för att senare blir något hårdare i sin framtoning. Som jag skrev ovan så är jag ytterst glad att hon väljer att framföra låten på makedonska – det ger den en högre dimension. När jag sitter och lyssnar på låten så har jag svårt att föreställa mig den på engelska eller något annat internationellt språk.

Den är kanske inte den bästa låt som Makedonien skickat till Eurovision men å andra sidan inte på något sätt dåligt. Jag kan känna att jag saknar den där udden eller det som gör att den sticker ut ur mängden på ett positivt sätt. Hon är absolut en bra artist med något, i mina ögon väldigt attraktivt, hes röst och att hon lyckas att framföra låten råder det inga som helst tvivel om.

När låten spelades upp för första gången i onsdags så var det i ett program som var helt tillägnat Kaliopi. Hon framförde ett väl tilltaget smakprov på hennes tidigare utbud och avslutade kvällen med årets bidrag. Nu vet jag inte om detta är det framträdande som är tänkt att användas i Baku också men jag hoppas på lite förändringar. Det som jag kan se som positivt är att instrumenten som hörs i låten verkligen finns representerade på scen. Där är pianot. Där är fiolen. Och där är elgitarren. Hela showen går ju så klart i… svart och vitt. Men det är så tråkigt! Där händer verkligen ingenting! Den enda form av action är när hon går från pianot (och symboliskt lämnar den finstämda pianomusiken bakom sig) till scenen och låter låten övergå till något mer rock. Så våra kära makedonska vänner får nog jobba en del på framträdandet för att det ska bli bra.

Makedonien är lottade till semifinal nummer två – det vill säga samma som Sverige. Möjligheterna till avancemang finns absolut. Jag skulle nog vilja säga att dom är goda. Inte bara för att hon är en etablerad artist i många länder på Balkan utan också det faktum att Serbien, Bosnien-Hercegovina, Slovenien och Kroatien alla återfinns i samma semifinal. Lägg därtill Bulgarien som nog kommer ge höga poäng eftersom det i språkkretsar anses vara som så att makedonskan bara är en dialektal variant av bulgariskan. Förstår ni att Sverige verkligen måste skicka ett bra bidrag till Eurovision i år?

Nejdå. Jag har inte glömt poängsättningen. Den kommer här. Mellan ett och fem som ni vet och jag ska vara ärligt och säga att bara det faktum att låten framförs på makedonska höjer den ett snäpp. Den är inte lika bra som Kroatiens och därför så blir betygsättningen ganska så enkel i detta fallet: 3

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=gelMlq5Xomc

Dags för ytterligare ett bidrag som ska under lupp. Återigen också dags för en nation som valt sitt bidrag helt internt. Det är ganska många bidrag som valts av TV-bolag eller liknande i år och det är naturligtvis tråkigt eftersom jag tycker att ett bidrag ska röstas fram (av jury eller tittare). Men det ska ju å andra sidan bli ändring på detta - om jag inte missminner mig så redan till nästa år. Då måste samtliga nationer som vill delta i den europeiska finalen ha haft en nationell uttagning där det ska ha funnits minst två alternativ att välja på. Bra EBU!

Vi vänder blickarna mot Israel. Standardfrågan besvarar jag redan nu: Jo, Israel får lov att tävla i Eurovision Song Contest. Det är bara i Sverige som vi använder oss av uttrycket schlager-EM men det har egentligen inget med ett renodlat Europa att göra. Alla länder som är medlemmar i EBU får lov att ställa upp i tävlingen. Det gör i stort sett alla europeiska länder (den enda jag kan komma på som inte är medlemmar är Liechtenstein och Kosovo - därför har du aldrig sett dessa nationer delta heller) men också samtliga länder runt Medelhavet. Alltså kan Libanin, Syrien, Jordanien, Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko också ställa upp. Marocko har förresten deltagit ett år - 1980.

IBA, som det ansvariga bolaget heter i Israel, valde alltså sitt bidrag helt internt. Jag vet inte riktigt anledningen men jag vet att det länge var osäkert om Israel ens skulle vara med och tävla i Azerbajdzjan. Den 26 maj infaller högtidsdagen Shavout i Israel och nu råkar den dagen sammanfalla med finalen i Baku. Under Shavout får ingen judisk person arbeta och det är just det man anser att man gör när man står på scen och sjunger. Men man kunde åsidosätta denna helgdag för ESCs skull och Israel kommer alltså att tävla - första semifinalen blir första hindret. Dessutom gränsar Azerbajdzjan till Israels eviga fiende - Iran - men man ska ha blivit garanterade säkerheten i Baku.

IBA bjöd in åtta stycken artister/grupper till att ha möjligheten att få representera Israel. Av dessa var det fem stycken som skickade in ett bidrag och det var nu alltså upp till IBA att välja ut den eller dom som kunde vara mest lämpade. Den sjunde februari offentliggjordes det att landet skulle representeras av gruppen Izabo och låten "Time" men det var först nu i dagarna som låten släpptes till allmänheten (läs: YouTube).

Izabo är en israelisk grupp som bildades för mer än tjugo år sedan och har en ytterst bred repertoar. Att genrebestämma gruppen är svår då de genom åren har laborerat med bland annat indierock, disco, punk, psykadelisk rock och traditionell mellanösternmusik.

Sedan starten 1989 har det varit lite olika bandkonstellationer inom Izabo men gemensamt för alla medlemmar är att det redan är etablerade och välkända musiker i Israel och därmed håller gruppen generellt en väldigt hög musikalisk kompetensnivå. Idag består gruppen av fyra medlemmar med en bred musikalisk och instrumentmässig kompetens. Izabo har genom åren gjort olika musikaliska samarbeten med andra israeliska musikstjärnor vilket har ökat dess popularitet. Idag är gruppen en av de större och mest populära i Israel och skördar ständigt nya framgångar i form av skivförsäljning och vunna musikpriser.

Låten "Time" skulle få vilken flower-power-entusiast som helst att gråta av glädje. Andreas Johnson skulle nog också fälla en och annan tår. Det som Izabo lyckats knåpa ihop är så otroligt medryckande och glatt att jag nog inte tror att det finns många människor som kan ärligt säga att dom tycker att bidraget är dåligt. Däremot kan man har olika åsikter om hur pass bra det egentligen är. För visst fasen blir man glad av att höra "Time" och för er som följt det som jag skrivit sedan tidigare så vill jag varna för en extrem fotstampsvarning.

Låten framförs till största delen på engelska men också delvis på hebreiska. De nationella reglerna i Israel säger att låten måste framföras, delvis, på hebreiska och går på så sätt emot vad EBU har för regler för den europeiska finalen. Men återigen så är det, i mina ögon, glädjande att man väljer att behålla en aning nationell identitet i låten. Nu är det så passande att det hebreiska stycket är refrängen och jag tror inte att så många bryr sig om att den sjungs på ett helt okänt språk. Man kommer på sig själv efter ett tag att man sitter och nynnar med. Så grattis, du har lärt dig lite hebreiska min vän. Inte illa!

Israel kommer som sagt att tävla i den första semifinalen där Sverige inte deltar. Och det ska vi nog vara glada för! Jag tror att Israel har väldigt goda möjligheter att ta sig vidare till finalen och bryta traditionen med Shavout. Låten har en refräng som sitter som klistrad innanför pannbenet redan efter en lyssning och av tradition så vet vi att det brukar vara ett lyckat koncept för avancemang. Sedan när den väl kommer till finalen så tror jag inte att den kan klara av någon större bragd än möjligen en topp-10.

Tyvärr finns inget liveframträdande tillgängligt utan jag har fått nöja mig med att bara lyssna på låten. Men eftersom bandet ska bestå av etablerade och kunniga musiker har jag inga som helst tvivel på att det kommer att fungera bra live.

Men jag då? Vad tycker jag? Jo, mina vänner. Jag tycker faktiskt att detta är bra. Mycket bättre än vad många andra nationer skickat iväg än så länge. Jag tycker faktiskt att det är riktigt bra. Jag blir glad av låten och den smittar av sig och är faktiskt den låt som jag gått och nynnat på mest de senaste dagarna. Och i och med fotstampsvarningen så är jag beredd att ge den ett högt betyg. På en skala mellan 1 och 5 så låter jag bidraget vässa sina armbågara och placera sig långt fram i resultatlistan. Israel, for you I give: 4

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=up9NaelZPsw

Nu jäklar presenteras bidragen på löpande band mina vänner. Det är väldigt intensiva dagar nu såhär i slutskedet av alla nationella uttagningar. Men jag kan inte säga något annat än att jag älskar det. När jag skriver dessa, varierande långa, referat om årens bidrag till Eurovision Song Contest så passar jag faktiskt också på att lyssna på andra låtar som tävlat i de nationella uttagningarna men som inte lyckades kamma hem segern i respektive nation. Och jag får medge att det produceras otroligt många bra låtar runt om i Europa - alla med hoppet om att få en gratisbiljett till Azerbajdzjans huvudstad Baku.

Efter att ha haft en del låtar som valts ut internt är det dags för en hederlig nationell final. Vi fortsätter vår vandring i de östra delarna av Europa och har nu kommit till Bulgarien. I Bulgarien gick uttagningen till som på så många andra platser i Europa. Först semifinal och sedan en final där juryn hade 50% av makten och Tv-tittarna 50% (genom sms, telefon och internet). Den bulgariska finalen, som arrangerades av TV-bolaget BNT, skulle bli så pass spännande som det bara kan bli.

Fram till början av november förra året kunde vem som helst skicka in sitt bidrag i hopp om att bli uttagen till semfinalen. En expertpanel bestående av prominenta musiker och mediamänniskor fick äran att plocka ut 60 bidrag i ett första steg. Dessa 60 bidrag fick sedan framföra sitt bidrag live inför panelen där agnarna skulle skiljas från vetet och resultera i 22 semifinalister.

Semifinalen ägde rum den 14 januari och utav de 22 bidragen skulle 12 få den gyllene biljetten till den stora finalen drygt en och en halv månad senare. I semifinalen hade expertpanelen och tv-tittarna lika mycket makt och rösterna fördelades enligt ett klassiskt 50/50-koncept. Sedan slogs poängsummorna ihop för att plocka fram de tolv finalisterna. Dock med ett undantag - det bidrag som expertpanelen respektive tv-tittarna tyckte var allra bäst gick direkt till final och de övriga tio bidragen var de med högst sammanlagd summa (expertpanel + tv-tittare).

I onsdags ägde så finalen rum i Sofia och som jag skrev ovan så skulle det bli en otroligt spännande och jämn final - precis som det skall vara. I finalstartfältet fanns, för oss i norra Europa, inga större namn men jag tycker personligen att där fanns en hel del bra bidrag som bulgarerna skulle kunna skickat till Baku.

Precis som i semifinalen så var röstningen uppdelad lika mellan juryn och tv-tittarna. De tolv bidragen framfördes i direktsändning och sedan var det bara för det bulgariska folket att lägga sina röster antingen via sms, via internet eller genom att ringa. Omröstningen var av hederlig ESC-anda då poäng delades ut enligt 12-10-8-7-6-5-4-3-2-1-modellen - både från juryn och från tv-tittarna.

När juryn hade angett sina röster så var det gruppen New 5 med "Chance for better life" som ledde tätt följd av förhandsfavoriten Dess med "Love is alive". Trea kom Sofi Marinova med sina åtta poäng. Tv-tittarna skulle nu avlägga sina röster och dom var inte helt ense med juryn utan hade Sofi Marinova som favorit vilket gav henne en totalsumma av 20 poäng. Det bulgariska folket hade sedan juryfavoriten New 5 på tredjeplats vilket gav gruppen 20 poäng. Dött lopp i finalen alltså.

Men som tur är så fanns det regelverk även för detta scenario. Enligt regelboken så skulle vinnaren utses av det bulgariska folket vid ett oavgjort resultat. Och eftersom Sofi Marinova fått flest röster av alla 12 bidrag så tog hon hem hela tävlingen och får alltså äran att representera Bulgarien i ESC 2012. Resultaten visade på en jordskredsseger då Sofi Marinova fick hela 6 910 SMS-röster mot tvåans 3 730.

Denna Sofi Marinova som är väl bekant i Bulgarien och omåttligt populär. Hon är född 1975 och är av romskt ursprung och det är något som har påverkat henne under sin musikaliska uppväxt. Hon anses vara extremt begåvad och har ett röstspektra som täcker hela fem oktaver. Precis som de flesta artister som kommer från de östra delarna av Europa så har Sofi Marinova deltagit i flertalet olika musiktävlingar runt om i regionen. Det som är utmärkande med Sofi är hennes romska ursprung och hon har även vunnit tävlingen "Song of the Gypsy" vid flertalet tillfällen.

I ESC-sammanhang är hon vad vi i Sverige kallar för en schlagerveteran. Hon ställde upp i den nationella uttagningen 2005 i duett tillsammans med den lika folkkära manliga artisten Slavi Trifonov. Men det deltagandet kantades av något som kan kallas för skandal då Trifunov helt plötsligt valde att hoppa av tävlingen, i direktsänd final, eftersom han ansåg att telefonregistreringen var manipulerad och påverkad av en stor telefonsponsor. När resultaten offentliggjordes visade det sig att Marinova/Trifonov förlorat finalen med enbart 76 rösters marginal till förmån för gruppen Kaffe.

År 2007 var hon tillbaka i den nationella uttagningen men lyckades heller inte denna gång att få äran att representera sitt land i Europa utan hon fick tålmodigt vänta till i år, 2012.

Hennes bidrag, "Love unlimited", är egentlige Eurovision-musik personifierad om jag får generalisera. Eller vad säg som att låten framförs på bulgariska. På arabiska. Och på azerbajdzjanska. Och lite grekiska. Plus en del engelska. Och kryddad med lite franska. Lägg därtill serbokroatiska. Plus spanska. Och turkiska. Avsluta med lite italienska. Och toppa det hela med romani. Voilá! Hela Europa på tre minuter.

Det är en låt som är som skriven för alla nattklubbar och när jag hörde låten första gången blev jag inte förvånad. Precis sådan här musik tyckte jag att Bulgarien skickade varje år. Det var liksom typiskt Bulgarien och Island - om ni förstår. Men vid en närmare efterkontroll så kan jag konstatera att så inte varit fallen för Bulgarien. Dom har faktiskt haft en ganska så bred repertoar på bidragen som skickats runt i Europa. Men ändå så känns det så Bulgariskt så rätt.

När jag sökte på YouTube efter låten fick jag upp ett liveframträdande. Jag pluggade in hörlurarna och surfade runt lite på andra sidor för att få ett intryck av låten utan att se framträdandet. Nästan omedelbart insåg jag att det inte kunde vara ett liveframträdande jag lyssnade på. Det lät för bra helt enkelt - rent röstmässigt. Men jodå. Det var så live det kunde bli. Herrejävlar vad hon i så fall lyckas med detta låten. Det är precis en sådan låt som 99,9% av alla artister skulle falsksjunga sig igenom och bara ta kål på den. Audiotunad så skulle det låta lika perfekt för alla.

Men Sofi Marinova - hon kan fanimej sjunga! Det märks att hon har ett brett spektra i sin sång och hon är som klippt och skuren för denna låten. Under Eurovision-veckan kommer låten att spelas flitigt på alla klubbar runt om i Baku och det kan möjligen vara som så att det blir en publikfavorit. Club ut i fingerspetsarna och det är så otroligt modernt. Jag gillar låten enormt mycket även om jag saknar fotstampsvarningen.

Men då har vi kommit fram till ett problem. Bulgarien tävlar i semifinal nummer 2. Precis samma som Sverige. Och eftersom jag är säker på att Loreen vinner den svenska uttagningen så kommer hon alltså få slåss om samma röster med Bulgarien. Det är samma typ av låt och jag tror att båda kan gå hem i Europa. Varför kunde inte Bulgarien ha lottats till den första semifinalen? Då hade allt varit så mycket enkelt.

För att försäkra mig var jag tvungen att gå in och lyssna på Loreens "Euphoria". Phew. Hon är bättre. Hennes låt är bättre. Det står jag för. Även om Sofi Marinova också är bra så har Loreen det där lilla extra - både i låten och i framförandet. Hon har inget att hämta rent röstmässigt mot Sofi men helhetskonceptet talar till Loreens fördel. Så om vi ska övergå till poängsättningen för Bulgarien i år så har jag kommit fram till ett resonemang. Jag ger som 4,49 i poäng. Och eftersom jag avrundar till hela tal så kan ni redan nu räkna ut vad hon får av mig. Hur mycket jag än vill sätta en femma på henne så kan jag inte det eftersom jag tycker att Loreen är bättre. Så Bulgarien, varsågoda: 4

[dellgren]

Är det någon här som har koll på om den internationella juryn till lördagens final får höra liveframträdandet eller om dom får studioinspelningen? En ganska så avgörande skillnad...

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=zT8eG4Hl990

Ett så stort evenemang som Eurovision Song Contest är lockar naturligtvis stora fans runt om i Europa. Men man ska inte frångå att evenemanget är stort även utanför Europas gränser. Showen sänds i Australien, på Grönland och på Nya Zeeland och runt om på nätets alla forum som behandlar tävlingen diskuteras det fram och tillbaka om vilka låtar som egentligen är bäst. Många har ett intresse att poängsätta låtarna så fort dom kommer enligt ESC-modellen 12-10-8-7-6-5-4-3-2-1 och väldigt ofta så poppar det upp favoriter som älskas över hela världen och som är storfavoriter. Ibland håller dessa favoriter och ibland inte.

En sådan favorit kommer i år från Spanien. Den har blivit en rejäl snackis runt om på olika forum men jag skulle kunna tro att det beror på att Spanien på senare år skickat medelmåttiga bidrag till Europafinalen. Ett par år har dom även skickat bidrag som är en bra bit under medelmåttsstandard. Spanien tillhör ju som bekant "the big 5" och är alltid direktkvalificerade till finalerna så dom har inte behövt bry sig om deras resultat. Och tittar vi de tio senaste åren så har dom en slutplaceringsrad som ser ut som följande: 23-15-23-16-20-21-21-10-8-7. Sjundeplatsen är från 2002 och känns det inte lite som att Spanien borde kunna ha vaskat fram bättre bidrag än dessa placeringar? Vi får gå tillbaka till 1995 för att hitta deras senaste top-3-placering och 1969 för att hitta deras senaste vinst. Men kanske kan det vara en attitydförändring på väg från den spanska sidan.

Det ansvariga spanska bolaget, RTVE, valde i år att lämna konceptet med nationella finaler som funnits i Spanien under de sex senaste åren. I år valde bolaget själv artisten helt internt men vilket bidrag som skulle framföras i finalen i Baku i maj skulle det spanska folket få vara med att bestämma och som jag nämnt tidigare så är det så de nya reglerna kommer att se ut för Europa nästa år. Folket eller en jury måste ha minst två alternativ att rösta på - låt eller artist eller båda delar.

I dagarna strax före den 21 december 2011 gick RTVE ut med att landet skulle representeras av en solist och jag fick känslan av att Spanien ville tillbaka till ESCs finrum och vara med att slåss om totalsegern. Sångerskan som valdes ut heter Pastora Soler och är en mycket väletablerad artist hemma i Spanien och ett känt namn inom Eurovisionkretsar. Därför var det många forum som exploderade av jubel när det blev klart att det skulle vara just Pastora Soler som fick stå på scenen i Azerbajdzjan och försvara de rödgula färgerna.

Vilket bidrag hon skulle framföra i finalen var alltså helt upp till det spanska folket. Däremot var valet av vilka låtar hon skulle uppträda med något mer restriktivt. Det var bara tre låtar som skulle väljas till den nationella finalen och två av dessa skulle plockas fram av henne själv och teamet runt om henne. Man gjorde så för att hon skulle få med låtar som var gjorda av artister som var vana att arbeta tillsammans med henne och som visste vad som passade henne. Den tredje låten skulle plockas fram genom en omröstning på internet där det spanska folket fick två bidrag att välja på och där vinnaren då skulle framföras av henne i finalen.

En av låtarna som valdes ut direkt av Soler och hennes team var skriven av ett svenskt team med den inte helt okända Thomas G:son i ledningen. Tillsammans med Tony Sánchez-Ohlsson och Erik Bernholm skrev dom bidraget "Quédate conmigo" och den framfördes som nummer två i startordningen när finalen gick av stapeln i Pozuelo de Alarcón strax utanför Madrid i lördags.

Finalen var uppbyggd som på många andra platser i Europa och även som finalen i Azerbajdzjan. Både en jury och det spanska folket skulle få rösta med en jämvikt på 50%. Skulle det visa sig bli oavgjort så var det folkets röst som skulle väga tyngst. Juryn i det här fallet bestod av tre prominenta personer som fick dela ut en tolva, en tia och en åtta till de tre bidragen.

Juryn fick först avlägga sina röster och G:sons bidrag fick samtliga tre tolvor och inkasserade alltså maximala 36 poäng inför folkomröstningen. Den låt som folket hade som favorit skulle få 36 poäng och med en överlägsen seger (56% av rösterna) fick G:son även det spanska folkets förtroende och "Quédate conmigo" blev landets bidrag till Azerbajdzjan.

Pilar Sánchez Luque föddes strax utanför Sevilla på hösten 1978. Redan som barn framträdde hon på lokala scener och sjöng flamenco och copla (andalusisk traditionell musik) och som 16-åring signade hon sitt första skivkontrakt och fick släppa sitt första album som framförallt bestod av covers på klassiska coplasånger. Hennes andra album släpptes bara något år senare och då var det mer fokus på pop och bredare musik och genom denna blev hon upptäckt av en större grupp musikintresserade i Spanien.

Och sedan har det bara rullat på. Hon har släppt nio album i Spanien varav många sålt platinum, haft fleratlet listettor hemma i Spanien men också i Turkiet, experimenterat med electronica-musik, uppträtt på Kairos operahus och gjort flertalet turnéer runt om i Spanien och den latinamerikanska världen. Hon har även hunnit släppa ett Greatest Hits-album och är väldigt populär hemma i Spanien där hon skördar framgångar så fort hon släpper ett album.

"Quédate conmigo" betyder "Stanna hos mig" och det är en extrem powerballad som Pastora Soler lyckas leverera med bravur. Hon är en otroligt skicklig sångerska och vet hur man plockar fram de höga tonerna rätt. Dessutom så innehåller den en del stråkar vilket får igång mig. Den är klassiskt uppbyggd med en extremt kraftfull refräng i slutet vilket kan skicka ut en del rysningar längs Europas ryggrader. Jag har hört både studioinspelningen och liveversionen och hon leverera lika bra var man än lyssnar.

Min spanska är aningens knagglig men jag förstår att hon ber om ursäkt för en del saker i låten. En kärleksförklaring till någon som hon aldrig lyckades övertala om hur mycket hon älskade och som hon aldrig riktigt förstod hur hon kunde älska. Rent textmässigt kan det nog inte bli mer cheesy men hon levererar det så snyggt paketerat.

Scenframträdandet är simpelt och kan tyckas tråkigt. Hon står på scenen och gör i stort sett inte mer än så. Men det behövs inte. Hon låter sin röst röra om hos oss tittare och hon har en text som är så kraftfull att hon bara vill framföra den. Och det känns så rätt i detta fall när Eurovision mer och mer handlar om att framföra en ljusshow utan dess like där man gör allt för att sticka ut ur mängden. Men ibland är det det enkla som är det snygga.

Om man ser till konkurrensen så är hon överlägsen än så länge vad gäller powerballader. Det har ju inte direkt varit så många av dom men däremot så finns det ett par lugna låtar som är i samma klass. Och så finns det ju ett bättre som är så mycket bättre om vi ser till lugnare låtar. Så när vi kommer till poängsättningen kan jag inte ge henne full pott. Det saknas det där lilla extra men för alla er som tyckte Yohanna levererade "Is it true" för Island för två år sedan kommer att finna Pastora Soler tilltalande och det har jag full respekt för. Så, på en skala mellan 1 och 5 så är jag glad att äntligen kunna ge Spanien ett högt poäng: 4

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=2zH9kcZzIJw

I och med det här inlägget så kan man inte heller undvika att prata lite kort om Eurovisions historia. För att göra ett på tok för långt inlägg kort så kan jag säga att hela spektaklet Eurovision Song Contest har sin grund i den italienska Sanremo-festivalen. Inspirerade av denna stora musiktävling i Italien startades ESC upp 1956 och har gått av stapeln ända sedan dessa. Det första året deltog sju nationer och sedan dess har kostymen bara vuxit och vuxit och till tävlingen i år så kommer 43 länder att delta. Dessa 43 plus Luxembourg, Marocko, Jugoslavien, Polen, Tjeckien, Andorra och Monaco är de 50 nationer som någonsin tävlat i Eurovision och de som närmast står och knackar på dörren för att få vara med är Liechtenstein och Kosovo.

Italien återkom ju till tävlingen under stort jubel förra året efter att ha varit frånvarande i 13 år. Återkomsten innebar en överraskande andraplats i finalen och elaka tungor säger att de olika jurygrupperna runt om i Europa medvetet gav Italien höga poäng för att hålla dom kvar i tävlingen. Att det var tack vare jurygrupperna som Italien hamnade tvåa är inget att sticka under stolen med men allt det andra låter jag vara osagt. Italien fick överlägset flest röster av juryn (251 poäng totalt mot tvåan Azerbajdzjans 182) men det röstande folket hade Italien först på en elfteplats.

Men trots den mångåriga frånvaron så har Sanremofestivalen varit precis lika aktiv som den varit sedan starten 1951. Och den är än idag på sätt och vis uttagningstävlingen för Italien till Eurovision Song Contest. Bara med den markanta skillnaden att vinnaren i Sanremo inte behöver vara det bidrag som Italien skickar ut i Europa. Det är någon av artisterna som tävlar i Sanremo som får åka ut till Europa men det är en jury som avgör vilken som passar bäst att representera Italien. Det är till och med som så att det inte är säkert att låten som artisten framför i Sanremofestivalen är den som skickas iväg utan där har artisten lite chans att förhandla.

I Sanremofestivalen 2012 var det artisten Emma Marrone som tog hem segern med sin "Non é l'inferno" men det var inte hon som valdes ut att skickas till Baku. Istället gick den biljetten till Nina Zilli och hennes "Per sempre" som i den nationella tävlingen hamnade först på sjundeplats. I och med de nya reglerna inför nästa år i Eurovision (en jury eller folket måste ha två alternativ att välja på) vet jag faktiskt inte om reglerna kommer att ändras i Italien. Kanske blir det som så att vinnaren av Sanremofestivalen är det bidrag som Italien skickar till finalen av Eurovision Song Contest. Å andra sidan tror jag makten i detta fall ligger hos Italien eftersom EBU har försökt övertala Italien att komma tillbaka till Eurovision i 13 år. Men det återstår att se.

Nina Zilli är ett artistnamn och sångerskan heter egentligen Maria Chiara Franschetta och är en 32-årig kvinna från Piacenza. Trots sin ålder var det först för två år sedan som hon slog igenom rent musikaliskt i Italien. Hen blev uttagen att ställa upp i den del av Sanremofestivalen 2010 som heter "Nuova Generazione" och är chansen för oetablerade artister att visa upp sig för en dryg fjärdedel av den italienska befolkningen. Sanremos genomslagskraft är gigantiskt i Italien och i och med hennes placering bland de fyra främsta i tävlingen blev hon rikskänd i hela Italien.

Men bara för att hon slog igenom sent betyder det inte att hon inte haft någon musikalisk bakgrund. Tvärtom. Nina Zilli flyttade i unga år till Irland och började där uppträda live. Hon studerade opera vid konservatoriet och bildade ett band. Hon valde att flytta över Atlanten till Chicago och New York och blev där intresserad av "black music".

Hon återvände snart till Italien och blev känd i TV-rutan genom bland annat sitt jobb som VJ på MTVItalia. Parallellt med TV-uppdragen arbetade hon med sitt första album men efter olika problem och dispyter med sitt skivbolag blev det aldrig något skivsläpp. Hon valde då istället att utbilda sig civilt vid universitetet i Milano och lade, för en tid, musikkarriären åt sidan.

2009 kom hon dock tillbaka och släppte en EP. Det var i denna veva hon också valde sitt artistnamn som är en kombination av hennes mammas efternamn (Zilli) och artisten Nina Simone. Tacka vare skivsläppet fick Nina Zilli möjligheten att delta på soundtracket till filmen "Loose cannons" och till spelet Pro Evolution Soccer 2011. Och sedan rullade det på och hon blev uttagen till Sanremo där hon fick sitt stora genombrott 2010 och till år 2012 fick hon tävla i den "riktiga" kategorin där hon alltså slutade på en sjundeplats.

Lite precis som förra året så skickar Italien ett bidrag som är väldigt bra rent musikaliskt. Men i mina ögon kan det vara för "svår" musik för övriga Europa. Det är inte alls lättuggat som många andra låtar som kommer stå på scen i Baku i slutet av maj. Jag ska inflika att jag fullkomligt älskar allt som har med Italien att göra och italiensk musik är bland den bästa som finns. Italienarna har en förmåga att blanda in det emotionella i sina låtar och språket är som gjort för att framföras genom musik. Så jag ska försöka att se detta med neutrala ögon (och öron).

Hennes låt "Per sempre" är en big-bandlåt som är pompös och stilig. Det känns lite som att den hör hemma på ett cocktailparty några årtionden tillbaka. Men samtidigt så känns den modern och väldigt snygg. Men jag återkommer hela tiden i mitt huvud till det faktum att jag tror att låten är för avancerad. Och i Eurovisionsammanhang nuförtiden är det inte alltid en fördel. Troligen kommer den att gå hem till den musikkunniga juryn men jag tror inte att det europeiska folket förstår låten och kommer inte att lägga sina röster här.

Jag själv är något besviken. Efter att ha befunnit mig i Italien under ett par månader i slutet av förra månaden vet jag att det finns så mycket bra och ny musik i det landet. Jag hade själv hoppats på att få höra mina favoriter Modá men det ville sig inte alls. Naturligtvis går jag igång på språket och jag tycker att hon levererar låten bra. Man kan känna hennes passion för "black music" och att hon är en skicklig sångerska råder det inga tvivel om. Men ändå är jag inte nöjd. Jag är en sucker för ballader och lugn musik men detta får mig inte att vibrera alls.

Innan jag avslöjar mitt betyg till henne ska jag bara bli nostalgisk en sista gång. Valet att YouTube-klipp är noga utvalt. Dels får vi höra lite av det fantastiska språket i början men också det faktum att vi får lite ESC-nostalgi när konduktören till orkestern presenteras. Precis som Eurovision hade fram till slutet av 1990-talet. Sanremo använder sig nämligen av en levande orkester och det är så mycket mer charm i det än förinspelad musik á la ESC 2012.

Tillbaka till poängen. Tyvärr kan jag inte klassa Italien speciellt högt i år. I Sanremotävlingen fanns så många bättre låtar än Nina Zilli och jag blev lite besviken när jag fick höra att hon valts ut att representera Italien. Jag hade förhoppningar om att hon kanske skulle kunna välja en annan låt till Europafinalen men icke. Så tyvärr Italien. Återkom 2013 med något bättre för i år blir det bara: 2

[musse33]

Ursprungligen postat av dellgren

Är det någon här som har koll på om den internationella juryn till lördagens final får höra liveframträdandet eller om dom får studioinspelningen? En ganska så avgörande skillnad...

http://www.expressen.se/noje/melodif...n-pa-fredagen/


Här är nog svaret du sökte

Om nu detta inte var en gammal artikel vill säga.....