Melodifestivalen och Eurovision

[dellgren]

Ursprungligen postat av performance

Tyst perfa!

[dellgren]

Såhär i mellandagarna för Melodifestivalen slänger jag upp alla bidragen som är klara till ESC såhär långt. Det kommer bli en massa text nu men ni får helt enkelt scrolla förbi allt om ni inte är intresserade... Oddsen för lördagens sista delfinal kommer under veckan men frågan är vilka skrällpotentialer den semifinalen har.

[dellgren]

Publicerad 12-01-05

http://www.youtube.com/watch?v=1OJW0V0xx8I

Schweiz var först ut med att välja både artist och bidrag till årets Eurovision Song Contest. Redan den 10 december hölls den nationella finalen och, i ESC-sammanhang, var det en mycket trevlig sådan. Lys Assia, den första vinnaren av Eurovision Song Contest 1956, var med och tävlade – 87 år gammal! Tyvärr var schlagertraditionen inte stark och hon hamnade på en åttonde plats i finalen (av 14) och ska jag vara ärlig var hennes “C’était ma vie” någon direkt höjdare.

Finalen avgjordes genom telefonröstning (ingen jury, alltså) och fick en ganska så spännande upplösning. 4 bidrag fick alla över 10% av rösterna men det slutgiltiga vinnarbidraget, med 17,87% av rösterna blev alltså syskonduon Sinplus med sin “Unbreakable”. Det var nästan 2 procentenheter till godo till tvåan Ivo och hans traditionellt eurovisiondöpta låt “Peace & Freedom”.

Vad är nu detta för en grupp då, Sinplus? Utanför den schweiziska federationens gränser är Sinplus kanske inte så vira kända, men gruppen har fått ett litet genomslag nationellt. Efter att ha varit i USA fick bröderna musikalisk influens och väl tillbaka i Schweiz grundade dom inFinity – deras första gemensamma projekt. Den första singeln, “Without identity”, spelades ganska frekvent på schweiziska och italienska radiostationer och gruppen deltog i en stor mängd festivaler.

Bandet bytte namn till Sinplus och för att få mer musikalisk inspiration återvände bröderna till Los Angeles där de spelade in en ny EP. Men pojkarna återvände snart till sitt hemland och fick förfrågan om att göra den officiella låten till Ishockey-VM 2009 som skulle hållas i Schweiz. Resultatet blev “Shoot” och bandet fick nu en större publik tack vare spelningarna i de olika isladorna runt om i landet.

Ivan och Gabriel beslöt sig nu för att spela in sin första fullängdare och döpte den till “Disinformation”. Skivsläppet var planerat till slutet av 2011 men vinsten i den schweiziska uttagningen till ESC gjorde att skivsläppet senarelades och är nu inbokat till den 15 januari – med “Unbreakable” som plattans stora hit.

Vad kan man då säga om denna blivande stora hit? Nja, jag tror då inte på någon stor genomslagskraft för “Unbreakable”. Jag har lyssnat på den ett par gånger på Youtube – både den officiella videon och liveframträdandet. Jag gjorde en notering om att refrängen kan kanske sätta sig hos åhörarna men nu när det har gått två-tre dagar sedan jag lyssnade på den kan jag inte komma ihåg hur den lät.

Det är en modern låt med tydliga inslag av pojkarnas inspiratörer U2. Jag tycker också att det är en liten flört med Coldplay. Men framför allt så tycker jag att den är väldigt lik the Killers “Mr Brightside”. Jag pratar inte om en ren stöld men visst är där inslag i låten som doftar ganska så mycket “Mr Brightside”?

Ett annat litet aber med den här låten är språket. Gabriel, som sjunger, för fram den här låten på ganska så dålig engelska faktiskt. Det är märkligt med tanke på att det spenderats ganska så mycket tid i USA. Det är inte i paritet med östeuropeisk horribel engelska men det är fan inget bra uttal. Ivan och Gabriel har sina rötter i Italien och frågan är om denna sång inte passat bättre på italienska? Det är svårt att avgöra men jag tror att dom skulle gett det ett försök i alla fall. Det låter dock på liveframträdandet att Gabriel verkligen kan sjunga, vilket inte alltid är vanligt förekommande i ESC-sammanhang.

“Unbreakable” är visserligen ett lyft om man ser till de senaste årens schweiziska bidrag. Ligger kanske i paritet med “Heighest heights” som Lovebugs representerade med 2009 men absolut inte i samma klass som den fantastiska “Era stupendo” från 2008 (Paolo Meneguzzi). Problemet för Schweiz är också det att i Eurovision Song Contest har landet för få “allierade” och måste förlita sig på en bra låt för att ha möjlighet att nå final. Då krävs det att övriga nationer inte är så vassa i år – tråkigt nog.

Kanske har jag fel när jag halvsågar denna låt för om man läser runt i olika Eurovision-forum så är folk lyriska över valet av låt. Det är för tidigt att säga något men det finns många som redan valt ut denna till sin favorit. Vi får se vem som har fel av mig och pöbeln.

Jag ska avsluta med ett betyg på låten också. Den är svårplacerad och lägger liksom ribban för övriga låtar som komma skall under de nästkommande veckorna. Jag får tänka lite taktiskt här nu i början och har nu valt ut följande betyg på låten (på en skala mellan 1 och 5): 2

[dellgren]

Publicerad 12-01-07

http://www.youtube.com/watch?v=dVvDxR8k5LY

Albaniens motsvarighet till Melodifestivalen heter Festivali i Këngës och hölls i år för 50:e gången. Sedan den första upplagan av tävlingen år 1962 har historieböckerna skrivits med hjälp av fusk och propaganda. Under diktatorn Enver Hoxhas regim användes tävlingen i revolutionära syften och den var hårt censurerad. Flertalet deltagare och producenter som deltog blev dömda till avrättning på grund av att bidragen eller upplägget ansågs vara för konspiratoriskt eller oliktänkande regimen.

Tävlingen har upplevt både storhet och undanträngdhet men ända sedan Albaniens debut i Eurovision Song Contest 2003 har just Festivali i Këngës varit uttagningstävlingen för landet. I år var det heller inget undantag utan finalen ägde rum den 29 december och startfältet bestod då av 20 stycken bidrag. Värt att notera är att finalen föranleddes av två semifinaler (26-27 december) och där deltog totalt 28 låtar – alltså försvann bara dryga en fjärdedel av de tävlande inför finalen.

I Tiranas kongresspalats radade alltså de tjugo finalisterna upp sig och i startfältet kunde vi bland annat hitta 2007 års vinnare Frederik Ndoci som då sjöng den överdrivet pompösa “Hear my plea”. När de tjugo bidragen hade framträtt var det en professionell jury som skulle avlägga sina röster. 7 av de 20 bidragen fick 0 poäng och då kan jag tycka att det är ett bevis på att det är för många bidrag som är med i finalen. Nu vet jag inte exakt HUR röstningen går till och vilka poäng som delas ut men mitt tips är att skära ner antalet bidrag till tio för att få lite mer spänning.

Äh, fokus på tävlingen nu. “Suus” med Rona Nishliu tog hem segern med 77 poäng – 22 poäng tillgodo till tvåan Elton Deda med låten “Kristal”. I och med detta resultat blev Albanien nation nummer två att kunna presentera både artist och låt till årets Eurovision Song Contest i Baku, Azerbajdzjan.

Vi börjar med att ta en titt på sångerskan Rona Nishliu. Född 1986 i staden Mitrovica vilken är belägen i Kosovo. Därmed blir hon den första kosovoalbanen som deltar i Eurovision Song Contest och hon försämrar inte direkt möjligheten till att få röster från, den inom ESC-sammanhang alltid förstorade, “diasporan” (dvs från de kosovoalbaner som finns utanför Albanien och Kosovo).

Hon är inte bara sångerska utan även en populär radiopratare på Radio Blue Sky i Prishtina. Hon flyttade med sin familj från Mitrovica till Prishtina när hon var tretton år gammal på grund av oroligheter i norra Kosovo. Rona fick sitt stora genombrott när hon blev femma i albanska Idol (Ethet e së premtes mbrëma) 2004 och har sedan dess släppt ett par skivor med varierad framgång.

Hon ser något annorlunda ut i sina dreadlocks vilket jag lade märke till när jag såg liveframträdandet på Youtube. Min första tanke var att “vad fan har stylisten gjort med henne”? Eurovision Song Contest är en spektakulär show och nu ska jag inte vara gammalmodig, men hon får fan skärpa sig till Azerbajdzjan om hon ska ha någon chans att avancera. Det såg rent ut sagt ovårdat och allmänt för jävligt ut (titta på videolänken längst ner så tror jag att ni förstår vad jag menar).

Låten då? “Suus” på albanska betyder något i stil med “personligt” och det kan man lugnt säga att det är. Det albanska folket har ju tyvärr inte förärats något vackert språk och ofta kan man inte se på en text hur det ska uttalas korrekt. “Suus” tror jag uttalas något i stil med “choi” för det är fanimej det enda hon sjunger hela tiden.

“Suus” är annars en manifestation för Ronas röst. Den är skriven för att hon ska kunna ta ut hela sitt sångregister. Hon är en träffsäker sångerska med just ett brett register men denna låten blir bara för mycket. Hon har själv skrivit texten och det är säkerligen bara på grund av att hon vill visa vad hon kan. Som sagt så är hon en bra sångerska men det blir bara för mycket. Lååååååånga och höööööööga toner är vad du vår när du lyssnar på denna låt. Och att lyssna på det i tre minuter får mig att fundera på lite andra viktiga saker som att “stängde jag av plattan på spisen”. Eller “den där tånageln på vänster fot ser ut att behöva klippas”.

Låten har ändå potential. Den börjar lite småtrevligt med piano och i slutet så ökar stråkarna dramatiken och jag ser ett möjligt crescendo till slut! Men vad händer då? Jo, Rona börjar ta operatoner och tar död på all dramatik och faller sedan ut i ytterligare en refräng – precis som övriga 46 refränger låtit som.

Jag tror inte det hjälper att framföra sången på engelska. Jag är en försvarare till att låtar skall sjungas på sitt originalspråk, och framför allt bidragen från Balkan, men här kan Rona göra precis hur hon vill – det kommer inte att hjälpa.

Och ska jag summera det hela så ska jag inte heller undgå hennes överdramatisering. Vid så många tillfällen är jag säker på att hon ska brista ut i gråt. Visst, jag vet inte vad hon sjunger om eftersom min albanska är begränsad, men det blir bara för mycket. Just uttrycket “för mycket” är ganska beskrivande för detta framträdandet. Och motsägelsefullt så händer det ingenting under låtens dryga tre minuter. Dessvärre hjälper det inte heller att inte titta på henne när hon sjunger.

Ni förstår kanske vart detta barkar hän. Min senaste recension var Schweiz och där skulle jag lägga ribban rent poängmässigt. Schweizarna gav jag en två och i paritet med detta bidrag är det på tok i underkant. Jag får inte lov att dela ut någon nolla så därför blir det nog inte så förvånande följande poäng till Albanien anno 2012: 1

[dellgren]

Publicerad 12-01-23

http://www.youtube.com/watch?v=QXHSAFkZOnI

Anna Bergendahl lyckades ju inte kvalificera sig till finalen för första gången någonsin i svensk Eurovisionhistoria 2010. Förra året, i Düsseldorf, klarade inte storfavoriten “Haba haba” med norska Stella Mwangi att ta sig förbi semifinalen. 2012 finns det en risk att Danmark fortsätter denna trend bland de nordiska länderna.

Den danska Melodifestivalen, Melodi Grand Prix, avgjordes i lördags i Ålborg. Även om intresset för Melodi Grand Prix i vårt grannland i väst är nästan lika stort som för Melodifestivalen i Sverige är det inte alls samma cirkus. 10 låtar togs ut till en final och inget mer, precis som vi hade det i Sverige för dryga tretton år sedan.

Artisterna presenterades den januari och till min stora glädje så skulle en personlig favorit delta i showen. Patrik Isaksson hade tröttnat på att inte lyckas i Sverige utan tog chansen och begav sig över sundet med hopp om att få representera Danmark. Tillsammans med Christian Brøns ställde han upp med låten “Venter” och det skulle visa sig bli en lyckad duett som nästan nådde hela vägen fram.

Inför finalen diskvalificerades en av låtarna efter regelbrott så när det var dags för tv-show i lördags ställde nio bidrag upp i kampen om att få åka till Azerbajdzjan i maj. Dessa nio fick alla framföra sina nummer live och sedan var det upp till det danska folket tillsammans med en expertjury att vaska fram tre bidrag som skulle gå till “Superfinalen” och där mötas mot varandra.

Till finalen gick Isaksson/Brøns, Soluna Samay och Jesper Nohrstedt. Utav dessa tre skulle det danska folket återigen rösta och på så sätt plocka fram landets representant. Denna gång fick en internationell proffsjury hjälpa till och välja sin favorit. Folket hade 50% av rösterna och den internationella juryn 50%. I denna internationella jury satt representatner från fyra länder: Norge (bland annat Alexander Rybak och Venke Knutson), Tyskland (2007 års Eurovisiondeltagare Roger Cicero bland annat), Azerbajdzjan (inkluderade fjoårsvinnarna Nikk & Ell) samt Ryssland.

Finalen blev en jämn strid där, tyvärr, Patrik Isaksson fick nöja sig med en tredjeplats med 88 poäng. Istället stod kampen mellan Soluna Samay och Jesper Nohrstedt där den förstnämnde alltså gick vinnande ur striden med 8 poängs marginal och därmed blir danskarnas representant till Eurovision Song Contest 2012 i Baku, Azerbajdzjan.

Vem är då denna Soluna Samay? Jo, det är en multietnisk kvinnlig sångerska från Bornholm. Hennes pappa är från Tyskland och hennes mamma från Schweiz men hon är född och uppvuxen vid Atitlánsjön i Guatemala. Hon föddes där 1990 men flyttade till Danmark, och Bornholm, när hon var tio år gammal eftersom hennes föräldrar köpt en gård på ön. Tack vare sina många olika nationsrötter så pratar hon fyra språk flytande och har bland annat gått på Robert Muller LIFE School i USA.

Hon deltog i danska P3s “KarriereKanonen” vilken är en möjlighet för danska band och artister att få spritt sin musik i dansk radio men det var först när hon blev aktuell för Melodi Grand Prix som hon fick sitt stora genombrott. Den danska uttagningen är inte riktigt som den svenska. Det är inte bara väletablerade artister som deltar i tävlingen utan ofta är det mer okända band eller personer som får chansen att tävla.

Låten då? Ja, jag inledde ju detta inlägg med att ge en liten fingervisning. “Should’ve known better” är en modern poplåt där introt kan misstolkas för att vara One Republics “Good life”. När jag lyssnade på låten första gången (utan att se framträdandet) så tyckte jag att låten påminde om någon annan men jag har inte lyckats sätta fingret på vilken det skulle vara än, trots att jag hört den betydligt fler gånger nu.

När jag sedan lyssnade på låten och såg framträdandet samtididgt så ändrades inte min uppfattning så mycket. Det är en ganska så “lagom” låt där det inte händer så mycket. Hon står med sin gitarr och har några musiker och körare runt om sig. Killen med cellon är lite banbrytande om man tänker på vilken stil han verkar representera. Det är inte bara låten som inte har någon nivåskillnad utan även framförandet. Det händer liksom ingenting – det är ganska slätstruket. Dock ska man ge henne lite cred eftersom hon uppenbart kan sjunga – inte alltid lika säkert i dessa sammanhang.

Jag testade ytterligare en dimension av låten genom att se på den officiella videon – det kanske skulle vara annorlunda. Nix pix. Den låter exakt likadant live som den gör i videon och i detta fall är det inte så extremt positivt. Jag återkommer hela tiden i mina tankar till att den har ett problem och det är just det där att det inte händer någonting i låten. Scenkläderna är okej, hon sticker inte ut med sitt utseende och därför kan man bara hoppas på att låten skulle varit starkare och mer genuin.

Poängbedömningen då? Ja det är svårt att ge ett rätt betyg till denna så pass tidigt när man inte hört fler bidrag än två men jag ska ju ändå hitta ett värde mellan 1 och 5. Jag kommer nog vara lite snäll här nu. Eller nej, jag ska sätta vad jag tycker och inte vara någon som ger nordiska grannar någon fördel. Tyvärr Danmark. Jag tror inte ni tar er vidare från semifinalen och jag kan inget annat än ge er betyget: 2

[dellgren]

Publicerad 12-01-28

http://www.youtube.com/watch?v=CBttsd-jyd0

Nationerna börjar nu trilla in en efter en allt eftersom dom utser sitt bidrag till årets Eurovision men inte alla ligger ute på YouTube så jag har inte möjligheten att lyssna in mig på låtarna. Men i onsdags var det dags för Cypern att utse sitt bidrag och därför är det idag dags att presentera denna lilla önation i östra Medelhavet som är så mycket mer än sprit, sex och fulla semestersvenskar.

Den cypriotiska uttagningen brukar variera. På senare tid (2008-2010) har man använt sig av samma system som hemma i Sverige – en TV-sänd nationell final. Men det har också förekommit att CyBC – det cypriotiska TV-bolaget som ansvarar för uttagningen till ESC – helt och hållet har valt både låt och bidrag internt. Till årets final gjorde man ett mellanting då TV-bolaget valde artist samtidigt som det cypriotiska folket valde låt. I uttagningen 2011 gjorde man raka motsatsen då folket fick välja artist och bolaget låt.

Grek-cypriotiska Ivi Adamou valdes ut redan den 3 augusti 2011 och har alltså fått vänta i nära ett halvår på att få veta vilket låt hon ska sjunga på scenen i Baku den 22 maj. Till den nationella finalen valdes det ut tre olika låtar som började spelas på radiostationerna runt om på ön i början av januari och i onsdags, den 25 januari, var det dags för en live-sänd TV-show från huvudstaden Nicosia där en av de tre låtarna skulle väljas ut som öns bidrag.

Cypern satsade återigen på internationell hjälp. Två av låtarna, “La la love” och “You don’t belong here” har svenska upphovsmän och “Call the police” hade danska/finska skapare. Upplags för poäng från Norden med andra ord kanske? Ivi Adamou fick framför alla tre låtar i TV och sedan skulle en jury och det cypriotiska folket slutligen välja sin favorit. Poängutdelandet var kanske inte lika maffigt som i Europafinalen eftersom det endast skulle delas ut två stycken åttor, två tior och två tolvor. Med andra ord var det upplagt för oavgjort resultat och en eventuell spänning.

Men icke då. Både juryn och det cypriotiska folket var överrens. Med maximala 24 poäng beslutades det att Cypern bidrag i år heter “La la love” där texten är skriven av Alex Papaconstantinou med internationaliserad hjälp av Björn Djupström, Alexandra Zakka och Viktor Svensson.

En liten presentation av Ivi Adamou är kanske på sin plats? Återigen är det dags för en ung tjej som slagit igenom i en talangjakt. I detta fallet är det “X-factor” det gäller och då pratar vi om den grekiska versionen eftersom Cypern inte har någon egen. Säsongen 2009/2010 var hon med i TV-programmet och slutade på en hedrande sjätteplats men fick ändå ett kontrakt med Sony. Skivsläppet blev en omedelbar succé och sålde guld i Grekland och samma år så släppte hon en väldigt populär jul-EP som också den sålde bra i Grekland och på Cypern.

Hon föddes 1993 i, den för oss svenskar så välkända turistorten, Ayia Napa och har både cypriotiskt och bulgariskt påbrå. Redan som ung så insåg hon att musiken var något för henne och blev tidigt skolad i sång och piano. Redan som nioåring vann hon en inhemsk talangjakt och han hade lite gjort sig ett namn redan innan hon ställde upp i “X-Factor”. Enligt henne själv så influeras hon av bland annat Beyoncé, Pink och Christian Aguilera men det är intet som man märker i låten som hon ska framföra lite senare i vår.

“La la love” är en riktig Medelhavslåt. Det finns tydliga influenser från traditionell grekisk folkmusik men samtidigt är det en väldigt modern danslåt. Jag kan tänka mig att den kommer att spelas flitigt på alla dansställen på Cypern till sommaren men kanske har den inte potential att nå hela vägen upp till det lite mildare Norr.

Som sig bör så började jag med att lyssna på låten utan att se något framträdande. Det är en sådan låt som man snabbt känner igen och man kan eventuellt ha hört den innan, den är inget unikt. Låtens absoluta styrka är refrängen som sätter sig på hjärnan likt ett myggbett och vill helt enkelt inte försvinna. Den är liksom för trallvänlig och enkel. Att köra á la Per Gessle (La la la la la) kan ju visa sig fungera om det är något bra och denna refräng är jag inte helt allergisk mot.

När jag väl tittade på framträdandet så var det ingen större överraskning. En ganska så söt tjej som står och vickar på höfterna. Glädjande nog gör hon sig inte helt till åtlöje genom att inte framstå som någon billig gatuflicka i sin dans utan hon gör det liksom “lagom”. Fast detta gör hon under hela framträdandet vilket gör att det blir lite tråkigt i tre minuter, Dessutom kommer det ett instrumentalt stycke i mitten av låten där hon skulle kunna vara lite mer kreativ så det hoppas jag att hon ändrar på till finalen i Azerbajdzjan. Dessutom så står hon helt själv på scenen i klippet som du kan se längst ner i detta inlägg. Med andra ord finns det goda möjligheter att göra ett betydligt bättre framträdande i Baku.

Men det är en modern låt som jag nog tror kan fungera för dom flesta. En final är inte omöjligt (speciellt med tanke på att dom har sin givna tolva från Grekland som dom lottats med i semifinal) men jag tror inte att Cypern kommer slå sin bästaplacering som är en femma. En lite sådär lagom låt som kommer att placera sig i mittfållan helt enkelt och som dom flesta (som inte besöker Cypern i sommar) har glömt redan innan den svenska sommaren har landat.

Poängbetyg från min sida då? Tja. Vad ska man säga? En liten, liten fotstampsvarning men annars inget mer något som är “lagom”. Och på en skala mellan 1 och 5 så kan ju betyget inte vara något annat än: 3

[dellgren]

Publicerad 12-01-31

http://www.youtube.com/watch?v=-igoQtX-ht0

Så var det dags för årets första finalist. Frankrike tillhör ju den grupp som kallas för Big 5 (tillsammans med Spanien, Tyskland, Italien och Storbritannien) och som bidrar med mest pengar till europeiska TV-unionen, EBU, och får därmed alltid en direktplats till finalen. Nu har denna direktplats inte visat sig vara något vidare gynnsamt för det mesta utan dessa nationer brukar hamna långt ner i listorna när Eurovision summeras för året. Naturligtvis med undantag av Tysklands vinst för två år sedan.

Frankrike har inte någon nationell uttagning till Eurovision Song Contest utan det är France Télévision som, internt, väljer en artist och en låt. Redan den 29 november 2011 bestämde sig TV-bolaget för artisten Anggun och idag så hade hennes låt premiär på musikindustrins egen mässa i Cannes. Frankrike är inte unika med att välja ut en artist/låt utan någon uttagning men detta är något som EBU vill ändra på och redan till nästa år finns det förslag att varje nation MÅSTE ge en jury eller folket möjlighet att rösta på minst två olika låtar eller artister. Det känns, för mig, ganska så rätt men jag tror inte att uppståndelsen i Frankrike kommer bli särdeles stor utan uttagningen får nog en liten notis i TV-tablåerna och hänvisas till någon mindre populär kanal en bra bit utanför primetime.

Jaha, den här Anggun då? Vem är det? Precis som när Patricia Kaas valdes att representera Frankrike år 2009 så jublar hela världen åt offentliggörandet av Anggun – känns det som i alla fall. Jag får lite känslan av att man bör veta vem den här Anggun är men jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig hört talas om henne. Det kan ju visserligen vara som så att hon bara är stor i den frankofona världen – och i Indonesien.

För det är just i Jakarta, Indonesiens huvudstad, som Anggun Cipta Sasmi föddes 1974. Redan som ung (känns som ett välskrivet koncept nu bland alla Eurovision-deltagare i år) inledde hon sin musikaliska bana och hon gjorde sitt första framträdande redan som sjuåring. Två år senare hade hon även spelat in en barnplatta. När hon var tolv spelade hon in sin första “riktigt” skiva som var rockinfluerad och helt på indonesiska. Dock fick hon sitt riktiga genombrott när hon var 15 år och släppte singeln “Mimpi” som utsågs till en av de 150 bästa låtarna någonsin på indonesiska. Singel- och skivsläppen följde tätt på detta och under 1990-talet var hon en av landets absolut största artister.

Som tjugoåring valde hon att satsa på en internationell karriär och flyttade till London för att sedan hamna i Paris. Där fick hon kontrakt med Sony och släppte sitt första internationella album – “Snow on the Sahara” där titelspåret blev en stor hit i många länder. Hon gjorde soundtracket till Susannie Biers film “Elsker dig for evigt” och har gjort musikaliska samarbeten med bland annat Peter Gabriel och Julio Iglesias.

Låten då? När man läser runt på de olika forum som finns för oss ESC-nördar så har Anggun lyckats med att dela världen. Antingen så älskar alla låten (läs 12 poäng) eller så är alla besvikna. Många hade tydligen väntat sig mycket mer med tanke på hennes “storhet”.

Än så länge finns det ingen video eller liveframträdande tillgängligt på YouTube så jag har bara kunnat lyssna på låten. Men jag kan väl inleda med att säga att den har både sina svagheter och styrkor och kommer bli väldigt svår att placera i skalan när jag kommer till det lite senare.

Låten börjar med 15 sekunders r’n'b-intro men övergår snart till en hederlig och traditionell elektrodance. Jag får lite känslan av att detta är en sån låt som Ukraina skulle kunna ha skickat till Eurovision. Bara med skillnaden att jag tror inte att Anggun kommer vara lika slampig på scen som de öststatsplatinablonderade flickorna brukar vara.

Versen sjungs på franska men refrängen på engelska – inte alltid så populärt i den frankofona världen som skyddar sitt språk otroligt hårt. Dessutom så är där inlagt en visselslinga i refrängen som nog kan bita sig fast hos en del åhörare. Jag tvivla på att det kommer bli en sommarplåga här uppe i Sverige men den kommer säkerligen att kunna höras på franska rivieran en varm dag i juli.

Det ska dock bli väldigt intressant att se detta framträdande live på scen. Att hon kan sjunga, det misstror jag inte. Däremot är det en låt som kräver ett bra scennummer för annars är det nog lätt att den uppfattas som lite monoton. Och eftersom Frankrike har gått direkt till final och tittarna inte tillåts lyssna på den i sin helhet före finalen så kan det vara ett svagt kort för Frankrike. Gör dom en snygg show så har den absolut potential att förbättra Frankrikes senaste års resultat i tävlingen men samtidigt kan det bli platt fall om hon inte levererar snyggt.

Jag kan hålla med belackarna LITE att låten känns som en långsam version av Madonnas “Ray of light” men inte tillräckligt för att anklaga den för plagiat. Dessa plagiatdiskussioner finns ju alltid till alla låtar men i detta fallet så kan jag på något sätt förstå de som vill anklaga henne för fusk.

Och då till bedömningen som sagt. Nu har jag kunnat höra den många gånger och har även gjort så. Det är en låt som växer och jag tycker nog om den mer nu än vad jag gjorde när jag hörde den för första gången. Det är ju också en nackdel eftersom ESC-tittarna enbart får höra den en gång. Så frågan är hur pass mycket den kan fånga lyssnarna. Så att sätta mitt betyg är inte så lätt. Egentligen skulle jag kunna sätta allt mellan 2 och 4 här. Men jag tycker nog att det är en fyra nu bara för jag hört den ett par gånger så betyget får bli: 3

[dellgren]

Publicerad 12-02-09

http://www.youtube.com/watch?v=eBVsAve6hrQ

Malta har sedan många år tillbaka en regel som säger att om du som artist vinner den nationella finalen på Medelhavsön så får du inte ställa upp igen på tre år. Denna regel ändrades från och med i år och gäller nu i fem år vilket gör att alla ESC-fans favorit (?) Chiara inte får ställa upp för ön på minst två år. Men regeln till trots – den nationella tävlingen OCH Eurovision är otroligt stort på Malta och lockar till sig öns grädda av elit.

I år skickades det inte 62 bidrag som en jury skulle bedöma och 24 låtar togs ut till semifinalen. Från semifinalen röstades 16 låtar vidare till finalen som hölls i huvudstaden Valetta den 4 februari. Samtliga låtar i semifinal och final sjöngs på engelska men det är inget konstigt med det – Malta är tvåspråkigt med engelska och maltesiska som officiella språk.

Sverige var även här representerade i finalen då 3 av låtarna hade helt, eller delvis, svenska upphovsmän. Det här fenomenet blir vanligare och vanligare ute i Europa och det får väl ses som ett gott betyg till den svenska musikindustrin. Jag tror att många av låtarna som tävlar ute i de nationella finalerna i Europa faktiskt först skickas in till Melodifestivalen. Om dom där inte blir utvalda till de 32 semifinalisterna så skickas dom all världens väg till Azerbajdzjan, Malta, Cypern och andra länder i Europa.

I finalen i år kunde man bland annat hitta den förre ESC-deltagaren (och sommarplågeskaparen) Fabrizio Faniello och även hans syster, Claudia Faniello. Ingen av dessa två lyckades dock ta hem segern utan fick nöja sig med en sjätte (Fabrizio) respektive en andra (Claudia) plats. Vinsten gick istället till en herre vid namn Kurt Calleja med låten “This is the night“.

Omröstningen på Malta sker till 75% av jury och 25% av telefonröstning och det var just tack vare telefonröstningen som Kurt kunde gå segrande ur striden. Efter det att juryn hade lämnat sina poäng så ledde Claudia Faniello med 64 mot 60 över Kurt. Däremot gick hennes “Pure” inte hem hos det maltesiska folket lika bra utan Kurt Callejo kunde smita förbi och vinna med 84 totalpoäng gentemot Claudia Faniellos 78. Därmed så blev det också delvis en svensk seger då upphovsmännen till “This is the night” är Johan Jämtberg och Mikael Gunnerås tillsammans med just Kurt Callejo.

Vad kan man säga om årets maltesiska bidrag då? Ja, jag ska säga att jag tycker det är en svår låt att skriva om. Den är så hederlig Eurovision-aktig att den känns så alldaglig. Det är en modern pop/danslåt och det är nog bra att den bara är tre minuter lång.

Först och främst blev jag lite förvånad över Kurts mörka stämma i introt men den jämnas ut allteftersom låten fortgår. Kvaliteten på YouTube-klippet som ligger uppe är väl sisådär men det verkar som om han åtminstone kan framföra låten någotsånär rent.

Refrängen kommer väldigt fort in i låten och den upprepas ett par gånger. Och det är väl just refrängen som är låtens styrka då det finns en risk att den sätter sig på ens hjärna. Just biten med “Eh-eh-eh-eh-yeah-eh” är den farligaste och blir nog den del som eventuellt kan rädda upp låten.

Hans framträdande fick mig dock till en tanke. Han står otroligt mycket still. På en och samma plats och småhoppar. Dötrist. Men sen så går han runt lite på scenen till sina instrumentala kollegor. Då slog det mig. Är alla dessa musikaliska evenemang mer och mer inriktade på att vara enbart en bra TV-produktion? Jag som sittande publik i Valetta hade tyckt det var lagom roligt med en artist som står med ryggen mot mig eller springer runt längre bak på scen. Jag vill ju liksom SE framförandet samtidigt som jag lyssnar på låten. Men TV styr säkerligen mer så då får man som sittande publik acceptera att man får ta resterna.

Hursom. Kent Calleja – vad är det för en lirare? En 22-åring som kommer att ha fyllt 23 när semifinalen äger rum i Baku i slutet av maj. Han har varit elev under den maltesiska storheten Brian Cefai för att sedan ta en chans i livet och begav sig till London där han livnärde sig med att spela på lite mindre klubbar runt om i staden.

Han återvände till Malta efter ett år och började köra i lite olika uppsättningar och i olika TV-program. Han fick vid några tillfällen sjunga solo och 2010 blev hand uttagen till den maltesiska uttagningen till Eurovision Song Contest i Oslo. I duett, tillsammans med Priscilla Psaila, framförde han låten “Waterfall” som slutade på en blygsam tolfteplats.

Året efter, i fjol alltså, deltog han ytterligare en gång i Song For Europe med låten “Over and over” som var skriven tillsammans med just Johan Jämtberg och hamnade till slut på en hedrande tredjeplats. Men i år gick det alltså vägen och uttrycket “Tredje gången gillt” blev Kurt Callejas motto.

Att sätta betyg på denna låt är inte så jätteenkelt. Samtidigt som den är så mycket Eurovision är den också samtidigt ganska anonym. Jag är ganska nöjd att detta är en av låtarna som Sverige har som motståndare i den andra semifinalen då jag tror och hoppas på att vi kan skicka något bättre (läs: Loreen). Men poäng ska den ha i vilket fall som helst och det får bli: 2

[dellgren]

Publicerad 12-02-11

http://www.youtube.com/watch?v=QdHnenxPPnc

Den norska versionen av Melodifestivalen, Melodi Grand Prix 2012, avgjorde för bara några minuter sedan och jag passade på att följa den via NRKs hemsida. Omröstningen som skulle avgöra vilket bidrag som norrbaggarna ska skicka till Baku började med lite spänning men blev sedan en total utklassningsseger för ett recept som vi känner igen från förra året. Dock inte från det norsk bidraget utan snarare något mer bekant.

Melodi Grand Prix 2012 avgjordes i år med tre semifinaler varifrån 10 finalister skulle utses. Som jag skrev i ett blogginlägg tidigare under dagen så fanns det ett par svenskar i startfältet. Visserligen inte som artister men däremot som producenter eller kompositörer. 2 av finalens 10 bidrag hade svenska fingrar inblandade – och det skulle bli succé.

Finalen av MGP’12 ägde rum i Spectrum Arena i Oslo och evenemanget påminner mycket om Melodifestivalen då norrmännen verkligen satsat på att göra en show av det hela. Inför en euforisk publik så framfördes de tio bidragen varifrån fyra gullfinalister utsågs som tog sig till det sista skedet av tävlingen. Och som jag skrev ovan så började omröstningen ganska jämnt där tre jurygrupper var överrens om att balladen “Somewhere beautiful” med Nora Foss al-Jabri fick ta emot 24 000 (!) poäng av 24 000 möjliga. På andraplats kom Tooji med 18 000 poäng och de två bidrag som kom därefter var rejält distansierade.

Sen skulle det norska folket få säga sitt. Och här har Norge ett ganska intressant koncept där en telefonröst räknas som en poäng för bidragen. Så visst, det slogs säkert poängrekord till kvällens vinnare som fick en bra bit över 100 000 poäng men det norska folket var absolut överrens. Av samtliga 6 regionen i Norge var det ett bidrag som var helt outstanding och som Norge alltså skickar till Baku i maj. Vinnaren vann med över 65 000 poäng!

Tooji! Nej det är inte något glädjeuttryck. Det är namnet på den artist som Norge skickar till Azerbajdzjan. Och det kan vara ett ytterst smart drag. Samtidigt som folkets röster lästes upp brast allting för honom och han kunde inte hålla tårarna tillbaka. Varför? Jo, han kommer från Iran och har nära band till Azerbajdzjan. Att få representera Norge i sitt hemland var hans absolut största dröm och norrmännen skickade alltså iväg honom med dunder och brak.

Denna Tooji Keshtkar föddes alltså i Iran (Shiraz) år 1987 men flyttade till Norge som barn. Som sextonåring började han att arbeta som modell och blev snart programledare på MTV i Norge. 2008 inledde han sin artistkarriär med att släppa sin första singel, “Swan song” och i år ställde han alltså upp i Melodi Grand Prix. Resultatet vet ni redan men vissa saker kan man bara inte undgå…

Jag inledde med att skriva att inspirationen till bidraget kan man kanske hitta i förra årets Eurovision Song Contest. Och vi behöver inte gå speciellt långt. Inte längre än till oss själv. Likheterna med Eric Saade är inte direkt svårgreppade och det finns mycket som pekar på att Norge kan upprepa Sveriges tredjeplats från förra året.

Först och främst. Tooji är inte helt olik Eric Saade. Ungefär samma ålder och ungefär samma utseende – lite sådär exotiskt. Låten då? “Stay“, som vinnarlåten heter, är producerad av Figge och Pelle Boström. Svenskar alltså. Men gissa vad. Vem var med och producerade “Popular” med Saade? Yes, herr Boström. Och när man hör låten så kan man ju ganska enkelt påpeka att det påminner en del om Saades låt förra året.

Men vad är det smarta i detta då? Tja, uppenbarligen fungerade det för Sverige förra året och det kan absolut upprepas i år. Introt till låten är en rejäl dos av orientaliska toner och passar bra in i eldiga Azerbajdzjan. Och sen då såklart att Tooji kommer från regionen. Nej, Norge kan bli riktigt giftigt i Baku. Och vi som har dom i vår semifinal…

Vad ska jag säga om låten då? Tja. Det är bra. Det är BRA! Förra året kom Norge inte ens vidare från semifinalen tack deras fantastiska “Haba haba” och det kommer inte att upprepas i år! Om det blir som jag hoppas – att Loreen vinner Mellon – kommer Sverige och Norge att slåss med samma typ av låtar och visst, vi kan ta poäng från varandra men jag tror att båda har väl så goda chanser att ta sig vidare till lördagsinfalen.

“Stay” är en rejäl upptempolåt med en otroligt stark refräng. Och jag kan lyssna på den om och om och om igen. Men samtidigt så faller jag tillbaka till Saade hela tiden och har någon oro inom mig. Kanske funkar det inte två år i rad? Äh, jo det gör det! Och äntligen så kan jag ge ut ett högt betyg! Efter att haft en massa mediokra låtar klara för finalen i maj så kan jag nu äntligen dela ut min första: 4

[Grnvit]

Schweiz var skön!

[dellgren]

Publicerad 12-02-12

http://www.youtube.com/watch?v=mepztXfP9_c

Samtidigt som Melodi Grand Prix 2012 avgjordes i Spectrum Arena i Oslo igår så pågick Islands nationella uttagning till Eurovision Song Contest. Jag zappade lite mellan NRKs och RÚVs internetsändningar och jag ska väl vara ärlig och säga att det var som att zappa mellan två olika världar. Samtidigt som norsk TV bjöd på en sjuhelsikes show så kändes den isländska sändningen av Sönvakeppni så otroligt daterad och gammal. Visst har den isländska ekonomin körts i botten och det statliga TV-bolaget RÚV hade säkerligen en begränsad ekonomi men det som kablades ut från vår nordiska grannö var mest pinsamt och av låg kvalitet.

Reglerna för Söngvakeppni gynnar den inhemska musiken på Island då man måste vara isländsk medborgare eller bosatt på Island för att få delta i tävlandet. Samtidigt så måste minst en av upphovsmännen vara islänning och bidraget måste sjungas helt och hållet på det inhemska språket. Därför är det kanske orättvist att skriva om årets vinnare redan nu då den med allra största sannolikhet kommer att göras om till engelska lagom till tävlingarna i Baku. Men jag får då en anledning till att återkomma till det isländska bidraget längre fram!

Söngvakeppni Sjónvarpsins 2012 (man måste ju bara älska det isländska språket!) var upplagt som i så många andra nationella finaler nuförtiden med delfinaler innan den stora slutfinalen. 150 bidrag skickades in till tävlingen i år och 15 valdes ut till tre olika semifinaler men 5 bidrag i varje. Delfinalerna avgjordes under tre lördagar i januari och det isländska folket fick välja ut två bidrag per delfinal som skulle ta sig till avgörandet i lördags. Dessutom fick en jury välja ett framträdande från de 9 bidrag som inte klarade av folkets dom.

Således var det alltså sju bidrag som var med och tävlade i Reykjavik i lördags kväll och även på Island hade Sverige ett finger med i spelet. Marcus Frenell, Fredrik Randquist och Anna Andersson var upphovsmän (tillsammans med två islänningar) till ett utav bidragen som inte fick någon framskjuten placering.

Alla nio bidragen framfördes under kvällen och folket fick lägga sina röster på sin favorit. Två bidrag skulle gå vidare och ställas mot varandra i det slutliga skedet och det stod mellan en duo med ESC-erfarenheter och ett pojkband med väldigt färgglada skor – Gréta Salóme & Jónsi mot Blár Ópal. Och här kunde producenterna gjort så mycket mer. Dramatiken överblev helt och hållet och det enda “ovanliga” var att människorna i teatern (jag vet inte exakt vad det var för byggnad men det kändes som en teater) bankade med händerna i bord och stolar innan programledarna proklamerade att det bidrag som ska representera Island i Baku i slutet av maj var:

Gréta Salóme & Jónsi! Därmed återkommer Jónsi till ESC-scenen efter att ha representerat sitt land så sent som 2004. Gréta Salóme är också ansvarig för text och musik till bidraget “Mundu eftir mér” vilket betyder något i stil med “kom ihåg mig” eller “minns mig”.

Den här Jónsi kommer från den nordisländska staden Akureyri och har sjungit så länge han kan minnas. Jónsi, eller, Jón Jósep Snaebjörnsson som han egentligen heter, föddes 1977 och flyttade som tjugoåring till huvudstaden i hopp om att satsa på en musikalisk karriär. En vän till honom hade ett eget band och detta band sökte en sångare och valet kom att falla på Jónsi. Efter ett par trevande år fick gruppen, Í Svörtum Fötum, i början av det nya årtusendet ett större genomslag och blev framförallt kända för sina liveakter. 4 album senare är gruppen en av Islands populäraste och det är mycket tack vare Jónsis starka röst. Jónsi har även gjort musikaler och hans roll som Danny i Grease har gjort den till landets största musikal någonsin.

Gréta Salóme Stéfansdóttir är nästan tio år yngre än Jónsi (född 1986) och kanske inte lika känd som sin kollega. Hon är violinist på Islands Symfoniorkester och det är där som hon kommer att synas mest under årets tävling. Hon har sin fiol med på scen och bygger upp den dramatik som jag kommer att återkomma till lite senare. Som jag skrev tidigare i detta inlägg så är det alltså Gréta Salóme som har skrivit både text och musik till vinnarlåten och på så sätt understrukit hennes framgångar med musikskapandet.

Vad finns det att säga om låten då? “Mundu eftir mér” är en dramatisk duett mellan två bra röster. Det känns lite som att den skulle kunna komma från en musikal där de två huvudrollsinnehavarna slits till och från varandra hela tiden. Och så slänger kvinnan upp sin fiol för att få till lite mer drama.

Framträdandet i sig är väl ganska tråkigt eftersom dom i stort sett står still genom hela uppträdandet. I vissa sekvenser fokuserar de på varandra med lite mer äkthet än vad Chanelle och N’Evergreen hade för Danmark för något år sedan. Det känns något mer passionerat och det är ju i sig ett plus. Men jag saknar den där krämen i slutet. Man väntar på att den ska stiga till en eldig kamp men tyvärr så uteblir det

Eftersom min isländska är något begränsad så får jag inte helt grepp om vad låten handlar om mer än att det är ett hederligt kärleksdrama. Men om några veckor så bör den engelska versionen vara ute på YouTube och då får jag som sagt anledning till att återkomma. Men låten ska ändå ha ett poäng och även om det blir med en liten brasklapp så är det ett ganska så enkelt betyg att dela ut: 3

[dellgren]

Publicerad 12-02-13

http://www.youtube.com/watch?v=IZoHYnCbLH0

I lördags hade tre nationer sina nationella finaler. Norge och Island är redan avklarade här på bloggen (klicka på ESC 2012 i menyn överst på sidan för att hitta rätt) och kvar är nu Ungern. Många av de nationella finalerna brukar ha lite kreativa eller muntra namn men i Ungern heter uttagningstävlingen kort och gott “A dal” – vilket betyder “Sången”. Landets bästa placering är fjärdeplatsen från debuten 1994 och frågan är om man kan slå det rekordet i år?

Konceptet är numera väl inarbetat i de flesta europeiska uttagningarna och Ungern var inget undantag. Från två semifinaler skulle 8 finalister tas ut. I de två semifinalerna deltog 10 bidrag var och således var det fyra låtar som kvalificerade sig till finalen från varje halva. I Ungern är reglerna mer flexibla och internationella än exempelvis på Island – både ungerska och internationella upphovsmän välkomnas. I semifinalerna var det en expertjury som valde tre av bidragen och det ungerska folket fick välja ut ett bidrag (i juryn satt för övrigt fjolårets ungerska representant, Kati Wolf) och i båda semifinalerna var det juryns OCH det ungerska folkets fyra favoriter som gick vidare.

I finalen sjöngs alla åtta bidrag på engelska (trots att delar av dom gått vidare från semifinalen sjungna på ungerska) och till min förvåning kan jag inte hitta någon svensk inverkan. Troligen är jag dåligt uppdaterad och får återkomma med det men så länge får ni nöja er med att det finns en uttagning som vi inte haft med att göra. Dessvärre hade jag ingen möjlighet att se den ungerska finalen på internet eftersom jag var fullt upptagen med Norge och Island så jag har bara lite knapphändig information och det ska tilläggas att mina kunskaper i det ungerska språket är knackiga.

I semifinalerna var det två bidrag som fick 39 av 40 möjliga poäng från expertjuryn – “Back in place” med Gyurcsík Tibor och “Sound of our hearts” med Compact Disco. När avgörandet väl kom i finalen så klarade inte Tibor av att bli en av de fyra sista utan gick helt enkelt inte hem bland det ungerska folket som nu hade mer att säga till om.

Compact Disco däremot gick vidare till Final 4 och ja, ni har redan räknat ut det, tog hem hela tjottaballongen med sin “Sound of our hearts”. Ungern har ju en tendens att skicka bidrag i lite annorlunda genrer och då är frågan om det fungerar med disco i år? Det är mycket möjligt att det gör faktiskt. Men i så fall vinner inte Ungern eftersom bidraget, trots artisternas namn, inte alls har ett uns av disco i sig.

Compact Disco är ett relativt nystartat (2008) band som tillskrivs genren pop, och då främst elektropop. När man läser in sig lite på banduppsättningen så är det många turer fram och tillbaka och de ungerska namnen är inte så vidare lätta att skriva, och än mer omöjliga att uttala, så jag nöjer mig med att konstatera att bandet idag består av sångaren Csaba Walkó, basisten Attila Sándor, keybordisten Gábol Pál och allt-i-allon Behnam Lotfi.

I hemlandet har gruppen släppt två album där låten “I’m in love” varit deras stora hit och som spelats på dansgolven runt om i Europa av kända DJ’s som Tiësto och Alex Gaudino. Compact Disco deltog också på en samlingsskiva som hyllade 200-årsjubiléet för nationalklenoden Frans Liszts födelsedag.

“Sound of our hearts” är väl en låt som kommer få epiteten att vara i “fel forum”. Att orden “det här är bra men passar inte in” kommer att yttras av många läppar runt om i Europa och jag kan kanske vara beredd att hålla med även om ESC är öppet för all sorts musik.

Och när jag nu ska skriva ett par rader om den så är det svårt att liksom komma på något att berätta för er. Elektroniskt och modernt kan jag åtminstone inleda med. Jag tycker också att gruppen kanske ska försöka hitta en starkare och mer stabil frontsångare då han inte imponerar på mig direkt.

Under de cirka tre minuter som låten varar så händer det inte speciellt mycket. Glöm allt vad brygga, tonartshöjning och fotstamp heter. Låten tilltalar troligen samma publik som tycker Schweiz bidrag är bra och eftersom båda nationerna tävlar i den första semifinalen är det till fördel för Schweiz då detta är någon klass sämre än Sinplus.

Som ni märker så ordbajsar jag en del men det är för att jag verkligen inte vet vad jag ska skriva om låten – och det är ju inte direkt något gott betyg. Jag fick en snabb tanke om att den skulle kunna vara med på soundtracket till någon mörk och suggestiv film som är överhajpad (läs: Batman, typ) men då hade det nog bara varit när anslaget passerar förbi. Nej, jag ska inte dra ut på plågan utan ge den ett betyg. Det är en sån låt som absolut inte är bra men inte på några sätt heller dålig. Den är liksom – ingenting. Förresten, jag bifogar ju alltid ett YouTube-klipp på låten och denna gång var det något längre än brukligt. Efter låten är färdig (om du står ut) så kan du passa på att höra en del ungerska. Det är ett språk som sällar sig till albanskan – dvs ett språk som dess folk inte bör vara lyckliga över att ha förärats. Så betyget? Tja: 2

[dellgren]

Publicerad 12-02-15

http://www.youtube.com/watch?v=SBMAe2BTuEs

Sverige har fått ytterligare en semifinalmotståndare klar i och med att Vitryssland hade sin nationella final igår, på Alla hjärtans Dag och allt. Det känns lite ojämnt än så länge förresten. Till den första semifinalen är 8 bidrag redan helt klara och ytterligare en artist utvald. Till Sveriges semifinal är Vitryssland, Makedonien, Malta och Norge klara. Visserligen är här 4 artister klara än så länge men inga låtar är bestämda.

Vitryssland har i år återigen gått tillbaka till att ha en nationell uttagning och inte skicka ett bidrag som tagits ut internt. Dessutom går den forna Sovjet-republiken lite mot strömmen i år då dom enbart använde sig av en semifinal för att få fram finalisterna. Denna semifinal hölls redan den 21 december så det har varit en lång väntan för de 5 låtar (av 15) som tog sig vidare till finalen. Någon som inte tog sig vidare från semifinalen var fjolårets deltagare, Anastasia Vinnikova.

De fem finalisterna fick framföra sitt bidrag live i tävlingen som gick under namnet Eurofest 2012 och sedan var det upp till det vitryska folket att välja sin vinnare. Finalisterna blev tilldelade antingen 6, 7, 8, 10 eller 12 poäng i hederlig ESC-anda och slutligen så stod “All my life” med Alena Lanskaya som vinnare i Sports Palace, Minsk. Jag får känslan av att Vitryssland inte allt för ofta skickar ballader till Eurovision men så blir fallet i år. Och det kan vara bra för Sveriges del som troligen kommer skicka en upptemopolåt.

Alena är född i landets tredje största stad Mogilev (Mahilou) och är 27 år gammal. Hon är en ärrad artist och har vunnit flertalet inhemska och regionala sångtävlingar – många för oss i västvärlden väldigt okända. Men hon är etablerad och väldigt omtyckt i både Vitryssland, Bulgarien och Ryssland.

Redan som ung så visade hon upp en väldigt stark röst och hon gjorde faktiskt sitt första framträdande på taket av mammas och pappas garage hemma i Mogilev. Hon flyttade sedermera till Minsk för att utveckla sin musik ännu mer men passade också på att studera ekonomi och fick en examens från Minsks universitet.

År 2010 vann hon den inhemska uttagningen till tävlingen Atlantic Breeze som hölls i New York, USA. Och om jag har lyckats luska tillräckligt rätt så stod hon slutligen som vinnare i denna, för mig helt okända musiktävling. När hon året efter tävlade i den inhemska tävlingen Slavic Bazaar med låten Heaven knows fick hon 79 av 80 möjliga poäng i första omgången och 179 av 180 möjliga poäng i slutomgången och stod som överlägsen totalsegrare. Med andra ord är Alena en mycket etablerad och populär artist i Vitryssland.

Om vi ska fokusera på låten lite då? Nu har jag hört den ett par gånger och den blir väl något bättre efter ett par genomhörningar. Detta är ju visserligen ett mindre bra tecken för en låt som ska leverera på en enda lyssning. Filmen från YouTube som jag har hittat är inte av tiptopkvalitet men det låter som att Vitryssland skickar en artist som har en bra sångröst. Som traditionen erbjuder så har hon en ruggigt dåligt öststatsengelska men som sagt, inget annat att vänta.

Låten är en fin ballad med tydliga stråkpartier och en stark refräng. När man hör den första refrängen första gången så känns det som om det är den som avslutar hela låten. Liksom där hon krämar i för Lukasjenko och fosterland. Men så låter alla refränger i hela låten. Bryggan finns där och nu ska jag bara invänta tonartshöjningen. Jodå, där kom den också. En klassisk schlagerlåt enligt Bengtzing och Markoolio.

Det är en helt okej låt men det känns som om den inte sticker ut tillräckligt och dessutom så är den väldigt “vanlig”. Inte för att man har hört den innan men man känner igen den. Det är ingen smäktande Disney-ballad som alltid brukar vara med i ESC-sammanhangen utan något mer modernt. Jag kan just nu inte komma på någon artist som skulle kunna göra den men det är kanske för att det finns så många som skulle klara av det.

Framträdandet då? Svårt att applicera det på en större scen som det garanterat kommer vara i Baku men det kommer nog sluta snyggt. Hon själv är ju okej attraktiv och sen är jag ju en person som går igång på stråkar. Så de tre donnorna med fiolerna är ett plus i kanten. Däremot är jag mer skeptisk till dansarna som känns lite väl förlegat (Loreens dansare däremot är helt klockrent passande).

Avslutningsvis så tittar vi till poängbedömningen. Det är en låt som kan ha potential att klara sig vidare till finalen men då som någon av de sista i rangordningen. I finalen har den naturligtvis inget att hämta. På en skala mellan 1 och fem så får jag ändå ge låten: 3

[dellgren]

Publicerad 12-02-17

http://www.youtube.com/watch?v=5YroVbdNDH0

Sådär ja. Andra finalisten klar i årets Eurovision Song Contest. Tyskland tillhör ju “The Big 5″ och är alltid direktkvalificerade till finalen så länge gällande regler gäller. Och återigen – det har INTE visat sig vara en fördel att ha denna fördelen om man ser till det historiska sedan detta begrepp infördes. Så inget tjat om det, tack.

Om ni tycker att Christer Björkman har för stor inflytande på Melodifestivalen ska ni bara veta hur mycket Stefan Raab ÄR Tysklands motsvarighet. Han handplockar kanske inte alla artister men det är han som arrangerar hela evenemanget i Tyskland och det är kanske tack vare honom som den nationell tävlingen håller så pass hög kvalitet (jämför bara med Holland som totalt saknar någon sådan beskyddande profil). Till årets tävling ville han dock ha lite förändringar så han avsade sig uppdraget som värd, producent, jurychef och mentor för artisterna! Han nöjde sig helt enkelt med att bara vara en del av juryn i år.

Upplägget för den nationella finalen i Tyskland har varierat genom åren men det nuvarande konceptet har nu funnits i ett par år. Unser Star für Baku var programmets titel i år och har pågått varje vecka sedan den 12 januari. Under de åtta veckorna har 20 artister blivit 2 och torsdagsfinalen kom att stå mellan Roman Lob och Ornella de Santis. Konceptet med Unser Star für Baku påminner lite om de olika talangprogrammen som finns där artisterna får välja egna låtar att framföra men båda finalisterna har också under vägens gång uppträtt med egenkomponerade låtar.

Roman Lob var finalens lilla favorit eftersom han vunnit de fem senaste programmen och där Ornella de Santis faktiskt bara varit tvåa en gång – i det näst sista programmet som således tog henne till finalen. I finalen fick artisterna framträda med tre låtar var. Bland dessa tre låtar skulle tv-tittarna rösta fram den bästa hos de båda artisterna som slutligen möttes i en sista final. Roman Lob gick med sig “Standing still” och Ornella de Santis “Quietly“. Genom 100% telefonröstning så avgjordes finalen till Romans fördel men segern blev nog något mindre än förväntad – 50,7% mot 49,3%.

Den 2 juli 1990 såg unge herr Roman Lob dagens ljus för första gången i den tyska staden Neustadt an del Wied. Han är fortfarande något okänd och därför finns inte så mycket att skriva om honom förrän när han som 16-åring anmälde sig till uttagningarna till tyska versionen av Idol. Han lyckades gå vidare till att bli bland de 20 sista i programmet men en infektion på stämbanden tvingade honom att hoppa av programmet.

Efter programmet valde han att satsa på sitt band , Rooftop Kingdom, där han ansvarade för sången. Men suget efter nationella TV-sändningar kom tillbaka och han anmälde sig till Unser Song für Baku. Och ja, nu vet ni ju hur det gick med det – lördagen den 26 maj står han på scenen i Baku och framför sin låt “Standing still”.

Och just denna “Standing still” är ett bevis på att Tyskland tar ESC på största allvar. Allt som oftast så skickar tyskarna bra bidrag till Europafinalen och i år är absolut inget undantag. Efter att ha haft Lena som representant två år i rad tycker jag att man gör rätt i att skicka en kille. Visserligen är statistiken för en manlig solist något vidare för ESC men traditioner är ibland till för att brytas.

Nu vill jag inte påstå att Tyskland kommer att ha något med den absoluta toppen att göra i Baku. Det är en väldigt bra låt som dom skickar men jag tror inte den håller hela vägen. Något som den däremot kommer att lyckas med är att hamna på de flesta europeiska radiostationers spellistor. För det är en modern poplåt med en väldigt bra refräng. Upphovsmännen är inte vilka som helst utan den brittiska singer/songwritern Jamie Cullum, producenten Steve Robson (som jobbat med bland annat Leona Lewis, Take That, James Blunt och Faith Hill) samt demonproducenten Wayne Hector (Pussycat Dolls, Britney Spears, Enrique Iglesias och Tose Proeski) – alla tre från England.

Det som jag slås av när jag hör låten (och det har jag nog gjort en fem-sex gånger nu UTAN att ha sett på honom eller framträdanet) är hans variation i rösten. Nog för att det är ett liveframträdande men det kan nog anas ett uns av nervositet i hans röst. Dessutom så tyckte jag i början att det lät som en två-tre olika sångare eftersom det var variation i rösten. Men ju mer jag hör på den desto mer gillar jag hans röst. Att han kan sjunga är inget tvivel och låten är så behagligt laidback.

Det saknas kanske en riktigt vass edge i låten men oj vad den är modern. James Morrison skulle kunna ha gjort denna låten. Snow Patrol likaså. Ja, ganska så många “stora” artister skulle kunna ha gjort denna låten. Och jag tror att just låtens enkelhet är dess styrka. Det finns inget överarbetat eller extremt med den. Men å andra sidan kan det vara dess svaghet också och möjligen försvinna förbi snabbt i det stora finalfältet. Men jag tycker om den i alla fall! Och nu ska jag se på honom och framträdandet också.

Tja. En ung och snygg kille med skäggstubb och tatuerat bröst. Det kan ju inte mer än gå hem i stugorna runt om i Europa. Klippet som jag såg på YouTube och som jag infogar längst ner i detta inlägg är från finalen men i första omgången. Där han sjunger en av sina tre låtar så jag ska kanske inte orda för mycket om det men jag hoppas att dom jobbar hårt med framträdandet för det var ganska tråkigt. Det är inte så mycket aktivitet på scenen men så heter i och för sig också låten just “Standing still”.

Nej, efter att ha sett framträdandet så höjdes potentialen något. Man kanske inte ska räkna bort den helt och hållet ändå? Detta kan kanske bli farligt? Av de bidrag som än så länge är klara så är detta nog min favorit (Loreen är ju inte officiellt klar än…) och man vet ju inte hur de andra bidragen kommer att låta. Fast detta är kanske en sådan typisk låt som hamnar på en tredjeplats. Det känns som om tredjeplatsen i ESC motsvarar andraplatsen i Idol. Det är dom låtarna som lyckas. För på radio kommer ni får höra denna plattan snurra. Betyget är enkelt. Att poängsätta detta på en skala mellan 1 och 5 kan inte bli enklare än: 5

[dellgren]

Publicerad 12-02-19

http://www.youtube.com/watch?v=XVprnOY-Urg

Eirodziesma, som den lettiska varianten av Melodifestivalen heter, avgjordes igårkväll i hamnstaden Ventspils. Lettlands uttagning till Eurovision har en del idéer som jag tycker är möjliga att anamma för oss svenskar. Från början gick det lettiska TV-bolaget LTV ut och bad artister och upphovsmän att skicka in sina bidrag. Max två bidrag per artist var tillåtet och det resulterade i att när möjligheten att skicka bidragen upphörde, den 14 oktober, hade LTV fått in 71 bidrag.

Nästa steg är kanske det som jag tycker vara ett bra inslag även för Melodifestivalen. Under lite mer än en veckam i slutet av oktober, lades bidragen ut på LTVs hemsida. Dock var artisterna inte publicerade utan letterna kunde bara höra en nautral låt. LTV sade i ett pressmeddelande att man gjorde såhär för att minska fokus på artisterna och därmed få fram de bästa låtarna.

Med denna information till hands fick en sjumannajury ta ut 20 semifinalister som då skulle få chansen att representera Lettland i Eurovision Song Contest 2012 i Baku, Azerbajdzjan. Om man ser till det slutliga startfältet kan man säga att det, internationellt sett, inte är något vidare välkänt. En av grabbarna som deltog i plojj-bidraget “Pirates of the Sea” var med i någon pojkgrupp men annars var det ganska så okänt som sagt.

Semifinalerna avgjordes den 7 och 14 februari och från varje delfinal skulle fem bidrag tas ut till finalen. Efter det att alla tio finalbidrag uppträtt i Ventspils teaterhus gick slutligen tre bidrag vidare till det sista steget – Superfinalen. Just detta med en Superfinal, eller liknande, verkar bli mer och mer populärt runt om i de europeiska uttagningarna. Är detta något som vi kommer att få se i Melodifestivalen eller Eurovision i framtiden? I finalen passade för övrigt schweizarna i Sinplus att visa upp sig och troligen också sitt bidrag till årets tävling. Dessa promotionturnéer är inget som jag är positivt inställd till utan sådant får ske efter Europa-finalen. Som slutvinnare stod Anmary och hennes engelska bidrag “Beautiful song” får alltså ställa sig på scenen i Baku i den första semifinalen (ej Sveriges).

Anmary, eller Linda Amantova som hon egentligen heter, har ingen längre historia i rampljuset. Hon föddes den 3 mars 1980. Hon har dock en gedigen studiebakgrund inom musik där hon i unga år gick på Gulbenes barns musikskola för att sedan studera vidare vid den lettiska musikakademin J Vitols. Efter sina musikstudier fortsatte hon sin karriär som musiklärare och sångpedagog.

Under de senaste åren har hon synts ofta på lettisk TV och blev bland annats tvåa i Talang och ledde kören som representerade Riga i Körslaget. År 2009 deltog hon i den nationella uttagningen till ESC i gruppen Policistas men då gick det inget vidare – elva i semifinalen och därmed missad final. Men i år fick hon alltså sin revansch och vann Eirodziesma tack vare folkets röster.

“Beautiful song” heter alltså bidraget och man kan väl säga som så att det är en form av memoar för Anmary. Hon sjunger om sig själv, hur hon föddes samma år som Johnny Logan vann ESC och om hur hennes mamma uppmanade henne att satsa på musiken. Men hon sjunger också om att hon har en vacker sång som kommer att tilltala många människor.

Skulle det nu vara som så att hon tror att hon har en chans att tilltala tillräckligt många människor i Europa för att kamma hem hela Eurovision så tror hon – fel! Det är inte tävlingens sämsta bidrag än så länge men absolut långt ifrån det bästa. Att hon har en gedigen musikbakgrund märks med tanke på hur tonsäker hon är. Nu innehåller låten inga krävande toner men det så vanligt förekommande falsksjungandet från Östeuropa slipper vi i alla fall.

Vad låten ska kategoriseras som har jag svårt att sätta fingret på. Från början tyckte jag mig kunna känna ett uns av traditionell folkmusik á la Irland, typ. Men nja. Det är ju en liten popdänga där refrängen har en tendens att ta upp för mycket av låten utan att hon sjunger den allt för ofta.

Kommer ni ihåg Marie N som vann hela Europafinalen för Lettland 2002? Det kan ha varit tidernas sämsta låt men hon vann på en scenshow där hon gick från man till kvinna. Detta koncept satsar Lettland på igen, passande nog tio år efter, fast i lite annan variant. Från början är Anmary klädd i någon blå klänning, bred hatt och silverstövlar. Lite plojgrej över det hela liksom (och som jag tycker Lettland haft nog med de senaste åren). Men all of a sudden så börjar hennes dansare att klä av henne och helt plötsligt står hon klädd i en helt annan dräkt. Tio år senare alltså. Nja.

Låten ger mig inga vibbar åt något håll. Det är ganska tråkigt, slätstruket och intetsägande. Även om hon sjunger om sina möjligheter att få folk att tycka om hennes vackra sång så tror jag att våra baltiska vänner kommer att få det svårt att ta sig vidare från sin semifinal. Så ska man sätta ett betyg på låten så får det bli: 2