Melodifestivalen och Eurovision

[JonasBrothers]

Vad gav Petra Mede undrar man ju nu Själv hade jag trott på Måns Zelmerlöw

[Oscar]

Mede kommer skämma ut Sverige med sina "skämt".

[dellgren]

Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om fröken Mede egentligen. Jag har ingen koll på hennes engelska men jag hoppas innerligt att det inte blir någon öststatsvariant eller den hederliga skolengelskan. Ett Eurovision i Sverige ska vara proffsigt och snyggt levererat och på i stort sett alla andra områden är jag säker på att SVT kommer lyckas. Det känns som om mycket hänger på Mede...

Men alright, jag är en hängiven supporter av SVTs fingertoppskänsla och förlitar mig på att "Harry Potter" kommer klara av uppgiften galant. Jag är egentligen mest lättad över att herr Zelmerlöw inte fick uppdraget...

Det ska också bli lite intressant att se huruvida en person klarar av att axla uppdraget helt på egen hand. Och det bara MÅSTE bli minst ett inslag av EBU-tanten så jag får lite Sarah Dawn Finer!

[dellgren]

Land nummer tre att offentliggöra både artist och bidrag blev våffellandet Belgien. Landet som en gång i tiden har sopat hem hela konkarrongen med Sandra Kims ”J’aime la vie” är, i mina öron, ett land som på senare år fokuserat på att skicka något som sticker ut jämfört med de andra nationerna. Tyvärr, i Belgiens fall, är det inte till deras fördel och jag var tvungen till att söka upp deras bidrag genom åren och insett att dom sedan vinsten 1986 skickat iväg ett enda bidrag som jag tyckt varit bra (Tome Dice med ”Me and my guitar”, 2010). Och det märks på statistiken – en enda gång sedan semifinalerna infördes 2004 har landet lyckats ta sig till final. Och det tack vare just Tome Dice.

Visst är Belgien idag ett splittrat land men nog fan skulle man kunna ta sig samman och skicka något musikaliskt där man möjligen skulle kunna hitta något positivt. Men icke då.

Uttagningen i Belgien var något annorlunda jämfört med hur övriga nationer i Europa tar ut sina bidrag. Redan den 16 november valde TV-bolaget RTBF sin artist helt internt och detta uppdrag förärades en ung herre vid namn Roberto Bellarosa. Han skulle få framföra tre stycken låtar live i ett radioprogram och där skulle Belgiens låt väljas ut. Vad som är lite symboliskt om man ser till det bristande intresse som verkar finnas i Belgien så kan jag berätta att denna radioshow sändes på förmiddagen den 16 december. Inte så mycket till prime time där inte.

Sex bidrag hade plockats ut av skivbolaget Sony och sedan gallrade TV-bolaget ner dessa till tre stycken. En kombination av juryröster och lyssnarröster (bara användningen av det ordet flyttar Belgien tillbaka till 1960-talet!) skulle sedan få fälla domen.

Av låtarna ”Be heroes”, ”Reste toi” och ”Love kills” var det tydligen den sistnämnda som ansågs vara den bäst lämpade att representera belgarna i Europa. Jag kan väl medge att jag inte ödslat en sekund på att lyssna på de andra två för om detta var den som ansågs bäst…

”Love kills” är en låt som har några år på nacken, har det kommit fram. Den var egentligen skriven för den cypriotiska uttagningen för tre år sedan men platsade inte då och via omvägar hamnade den alltså i Bryssel. Och kan man då inte tänka logiskt: Om den blev ratad för tre år sedan – vad skulle då vara tilltalande med den i år?

Ja, som ni märker så är låten inte någon favorit för min del. Och ska jag vara ärlig så är den rent ut sagt jävligt usel. Det känns som någon halvmesyr som skulle kunna ha skickats in av Cypern eller Malta. Ni vet sån där tuggummislagdänga som tjatar och tjatar och tjatar i tre oändligt långa minuter. Inte ens musiken genererar några vibrationer i min kropp och om denna låt tar sig vidare till finalen så ska streaka under finalen. Och då har jag inte ens kommenterat sångaren himself…

Roberto Bellarosa. Sug på det namnet! Du kanske ser en charmant casanova från Italien framför dig som kommer glidande läckert på sin vespa och… Nej nej nej! Här har vi en alldaglig fjunis som blev känd genom den belgiska versionen av the Voice.

Han växte upp i en fotbollsfamilj och jag kan med facit i hand inse att det var kanske där han skulle gjort sin satsning. Han kunde kanske åtminstone förärats en plats i femtedivisionen eller något – då hade han i alla fall uträttat något för mänskligheten. Han valde istället en bana som sångare och stod som segrare i Tv-showen. Yes, ni läste rätt. Han vann hela ”The Voice” och fick ett kontrakt med Sony. Jag börjar förstå att Belgien inte skickar bättre bidrag än såhär om detta kan vinna en musiktävling. Han sjunger så in i bombens dåligt och de falska tonerna är mer närvarande än frånvarande.

Det är ett sådant bidrag som jag inte vill lägga ner någon tid i onödan på och därför så sätter jag punkt här och nu med att säga – Årets sämsta bidrag!

Första lyssningen 1
Femte lyssningen 1
Liveframträdande 1
Scenshow 2
Radiopotential 2

Nej, jag får inte lov att sätta 0 poäng även om det hade varit årets mest solklara fall! Scenshowen kan jag inte säga så mycket om eftersom jag inte sett den än men jag befarar det värsta...

Liveframträdande
http://www.youtube.com/watch?v=JIXLpyjneRE

Studioinspelning
-

[dellgren]

Det är dags att bege sig österut till vad som brukar kallas för våra baltiska grannar. Om man ser till Eurovision-historien så måste jag säga att baltnationerna är uppradade i rätt ordning när det kommer till bäst musikexport till ESC. Genom åren har Estland levererat en hel del bra musik, Lettland några fåtal och Litauen inte ett enda. Så visst, det var med väldigt låga förhoppningar fokus för ESC 2013 kom att hamna på Litauen.

En mastodontuttagning i stil med Melodifestivalen satte igång i Litauen i november förra året. Med start den tredje november upptog Eurovizijos TV-tablåerna i och kring Vilnius och kom inte att avgöras förrän drygt en och en halv månad senare via fem heat och två semifinalerna. Reglerna som LRT satt upp var enkla: artisterna och kompositörerna måste komma från Litauen och därmed gick landet mot strömmen i Europa där svenska bidrag finns med i var och varannan uttagningsomgång. Det ska dom ha en liten eloge för tycker jag!
39 låtar i heaten skulle försöka ta sig vidare till de två semifinalerna genom jämn fördelning mellan en jury och TV-tittarna. Samma sak gällde för semifinalerna där 18 bidrag skulle bli åtta stycken inför den stundande finalen . Det visade sig dock att när finalen väl gick av stapeln fyra dagar innan julafton så hade startfältet minskat till bara sju bidrag eftersom en av de tävlanden hade drammats av rena drömmen för den svenska kvällspressen: Virussjukdom.

Häng nu med i svängarna för finalen i Litauen var rafflande! Gerai Gerai & Miss Sheep hade i första kvalomgången inte lyckats placera sig bland de tre främsta och tog sig vidare till semifinalen som ett wildcard. Väl i semifinalen sopade dom banan och fick högst poäng av både jury och tv-tittarna för att finalen stå som storfavoriter.
Girmante Vaitkute lyckades precis tråckla sig vidare från sin kvalomgång mycket tack vare juryns röster. Samma sak i semifinalen och inför finalen var juryns tolva i stort sett klar för Viatukute.
Även Andrius Pojavis hade smugit sig upp som en potentiell skrällvinnare genom att hamna förs trea i sitt kvalheat och sedan som fyra i sin semifinal. Vad som noterades inför finalen var dock att Pojavis låt hade blivit extremt populär på radiostationerna i landet och han skulle absolut ses som en dark horse om det skulle bli en jämn final.

När de sju bidragen framförts togs tre stycken ut för en så kallas Superfinal där ödet skulle avgöras en gång för alla. Och här upphör allt vad logik heter. Juryn övergav sina favoriter Gerai Gerai & Miss Sheep och gav dom ”bara” en åtta. Tian gick till Girmante Vaitkute och helt plötsligt stod tittarfavoriten Andrius med tolvan från juryn. En kassaskåpssäker seger med andra ord?

Inte då. Folket ändrade sig lika tydligt som juryn. Vaitkute fick låga sex poäng och Pojavis fick en åtta. Tolvan gick istället till Gerai Gerai och därmed blev finalen en rysare. När de tre låtarna gick vidare till Superfinalen var det två låtar på 20 poäng och en på 18. Och slutsegraren? Tja, lika logiskt som allt annat så stod slutligen Andrius Pojavis som vinnare. Han som med nöd och näppe tagit sig vidare från kvalheat och semifinal som sista bidrag.

Denne Andrius Pojavis är 30 år och har släppt ett album hemma i Litauen. Efter ett år på Irland flyttade han till Italien där han började spela in sitt debutalbum. Tidigare har han varit frontsångare i ett antal litauiska band men denna gång ville han satsa på en solokarriär. Debutsingeln från albumet hamnade högt på den nationella summeringen av mest spelade låtar 2012 och hans status som artist sköt i höjden ganska omgående.

Något annat som kvällspressen njuter av i Mello- och ESC-sammanhang är ju att anklaga diverse låtar för att vara plagiat. Och jag tror inte att Litauen helt kommer klara sig undan denna kritiska granskning i år. När jag lyssnade på ”Something” första gången så kände jag igen tongångarna och rösten. Även om jag inte tycker att det är ett plagiat (eftersom det inte syftas på någon specifik låt) så kan man inte undgå höra att han är kraftigt influerad av the Killers. Med lite mindre öststatsaccent på engelskan så skulle man nog kunna tro att låten är en glömd demolåt från just the Killers.
Det positiva är att jag inte har något emot the Killers. Det negativa är att det låter som en mindre bra variant av the Killers. Men det är en låt som, precis som för det litauiska folket, växer och blir bättre och bättre för varje lyssning. Samtidigt är det en låt som når sin maxgräns i växandet ganska så snabbt. Man kommer helt plötsligt till en punkt där man känner att – okej, nu blir den inte bättre.

Eurovision har på senare år haft en snarlik låt varje gång. Förra året kom Ungern med denna typ av låt och året dessförinnan var det Schweiz som stod för tonerna. Tyvärr håller det inte så länge och om det inte vore för att den var från Litauen så hade bidraget dansat precis på linan om att ta sig vidare till final eller inte. Nu är det Litauen som skickar låten och därmed går den vidare till final. Irland kommer ge landet höga poäng som brukligt (litauisk diaspora) och sedan så är det de mer garanterade poängen från Lettland, Ukraina, Vitryssland, Ryssland och en del andra forna Sovjetstater. Men jag är inte bitter, än så länge så kan jag acceptera denna som finallåt.

Slutligen tar vi en titt på liveframträdandet. Med alla fördomar uppbyggda kring östeuropeiska bidrag så blir jag relativt förvånad när jag inser att grabben faktiskt kan sjunga live också. Det är ingen sötrre skillnad på liveframträdandet och studioinspelningen vilket naturligtvis är ett enormt plus i sammanhanget. Däremot så går själva scenshowen tjockbort. Kanske är jag inte konstnärlig nog att inse hur vackert det hela är men för mig är det något som är innerligt tråkigt att titta på. Nej Litauen, jobba fram ett nytt scenframträdande som är lite mer rockigt och rivigt så blir jag mer nöjd.

Första lyssningen 2
Femte lyssningen 3
Liveframträdande 4
Scenshow 2
Radiopotential 3

Liveframträdande
http://www.youtube.com/watch?v=dG9RipaLIvs

Studioinspelning
http://www.youtube.com/watch?v=8uWd_I_RZOo

[dellgren]

Bara för att...

http://www.youtube.com/watch?v=ADrGu6f79U8

[dellgren]

Kommer ni ihåg kvinnan på scenen i Baku förra året som på ett ytterst intimt och personligt sätt skrek sig igenom tre minuter i något som skulle anses vara finkultur? I och med hennes femteplats i finalen skrev hon in sig i historieböckerna som det bästa resultatet för ett albanskt bidrag någonsin. Men lugn, hon återkommer in i år. Det var bara mitt sätt att introducera er till nästa bidrag – Albanien.

Precis som jag skrev förra året så är den nationella uttagningen i Albanien, Festivali i Këngës, precis lika populär i Albanien som Mellon är här på hemmaplan. Även om det är en kvarlämning från den hårda diktaturens dagar är det genom denna skärseld de albanska artisterna måste ta sig för att komma till Eurovision Song Contest.

Två semifinaler med vardera 13 bidrag skulle ta ut de 18 (!) finalisterna och hela spektaklet ägde rum under helgen 20-22 december. Ansvarig organisatör, RTSH, hade satt upp regler som sa att bidraget måste vara på albanska och producenterna måste vara från Albanien. Dessutom kunde varje artist enbart tävla med ett bidrag och i semifinalen var det en professionell jury som skulle välja ut finalisterna där dom bland annat hade att välja på två tidigare albanska representanter; Anjezha Shahini (som var med och debuterade för Albanien 2004) och Kejsi Tola. Juryn bestod för första gången av utländska ”kunniga”, ett koncept som allt fler nationella uttagningar av idag inbegriper.

För att göra en återkoppling till det forna kommuniststyrda Albanien är det värt att notera att under de två semifinalerna så mindes man tillbaka till den 11:e upplagan av Festivali i Këngës. Det är i år 40 år sedan stora delar av startfältet i den nationella sångtävlingen fängslades efter tävlingen då den ansågs skapa för mycket propaganda vilket inte gick helt i spår med det kommunistiska tänket. 8 bidrag från den elfte upplagan av tävlingen framfördes av andra artister och ansågs vara en fin gest för att minnas ”upprorsmakarna”.

Lagom till söndagens final så kom ett av de 18 finalbidragen att diskvalificeras på grund av plagiat. Detta stoff som alla sensationsjournalister så gärna letar efter blev alltså verklighet i Albanien då en av låtarna som tagit sig vidare till final dömdes som ett plagiat på en sydkoreansk (!) låt. Därmed förkortades finalprogrammet med tre minuter.

Finalen skulle helt avgöras av samma sjumannajury som plockade ut de 17 bidragen från semifinalerna. Helt i linje med traditionellt ESC-regelverk fick alla jurypersoner ge poäng i skalan 1 till 8 och sedan 10 och 12 poäng. Det bidrag som fick flest röster fick således äran att bli Albaniens representant till Malmö.

Och något vidare spännande blev det aldrig. Anjezha Shahini må ha varit den som bäst tog upp kampen men efter att hon stannat på 62 poäng fick hon se sig besegrad med 12 poäng till vinnaren – duon Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko och deras ”Identitet”.

Bledar Sejko har tävlat i både Festivali i Këngës och Eurovision Song Contest tidigare så han är inte helt oäven i dessa sammanhang, Resultaten i den inhemska uttagningen har kanske inte varit de mest framstående men han kan åtminstone stoltsera med att ha varit gitarrist på scen i Albaniens bidrag 2011. Han är född 1972 och även om han varit frontsångare i några band under 1990-talet så är han mest känd som gitarrist. Hans musikaliska alster drar sig allt som oftast åt rockhållet.

Mannen med det svårstavade efternamnet, Adrian Lulgjuraj föddes i den del av forna Jugoslavien som idag är Montenegro men är av albansk härkomst. Han må inte vara lika meriterad som sin scenkollega då han aktivt började arbeta inom musikbranschen för två år sedan men han har under den tiden hunnit vinna några lokala sångtävlingar där den största meriten är vinsten som bästa manliga sångare i Top Fest-tävlingen. På scen i Malmö är det Adrian som står för det mesta av sången.

Om vi tittar till låten en smula också så känns det som att det är en låt som vi har hört i sammanhanget tidigare. Sedan ”öststaterna” gjorde sitt intåg i ESC-sammanhang har det nästan varje år varit någon nation som satsat på det där med hårdrock, eller pudelrock för de som vill. Och som traditionen bjuder så är det aldrig speciellt uppdaterat utan känns mer som någon undangömd och glömd LP-skiva från 90-talet där du hittar just denna låt som en B-sida. Visst, det är smugit in sig några etnoklingande toner i låten men det är inget som hjälper i detta fall. Jag som brukar gå igång lite på spännande instrument och tongångar får ingen resning överhuvudtaget. Det känns helt enkelt som något ouppdaterat och tråkigt. Trots ett flertalet genomlyssningar kan jag liksom inte komma någonstans med låten och den kommer sannerligen få svårt att ta sig vidare till final oavsett hur mycket diaspora det finns i Europa.

Behållningen med låten är att det faktiskt låter ganska så bra live. Jag gillar det faktum att en av körtjejernas ljud är lagt bra i refrängen så det på sätt och viss känns mer som en duett. Och absolut, Bledar Sejko vet vad han gör med sin gitarr. Dessutom kan jag inte heller undgå det faktum att Albanien kör med orkester på sin nationella uttagning – det liksom lite större helhetskänsla för bidraget. Oavsett om låten kommer att framföras på albanska eller engelska (jag är en försvarare av de nationella språken) så faller den lite väl platt om man ser scenshowen. För det är där ingen. Men å andra sidan – en freakshow hade inte passat in så jag vet inte vad dom skulle ändrat på. Kanske kan SVT snygga till ljussättningen och göra det lite mer spännande och explosivt?

Första lyssningen 2
Femte lyssningen 2
Liveframträdande 3
Scenshow 2
Radiopotential 1

Liveframträdande
http://www.youtube.com/watch?v=Ivu0DHMC7Gw

Studioinspelning
http://www.youtube.com/watch?v=va3XMXVfjXk

[dellgren]

Dags också för att slå en liten blick på Melodifestivalen som startar nu på lördag. Med tanke på hur urusel jag är på att tippa på det dära förbaskade jippot så avhåller jag mig från det i år (tror jag) och låter tangentbordet förtälja mina tankar istället. Värt att notera är att det först är på fredagarna inför varje deltävling som man kan få höra en liten snutt av låtarna så jag snackar utan att ha hört låtarna!

Startfältet i Karlskrona på lördag:

1. David Lindgren - Skyline
Årets tävling börjar starkt med en av förhandsfavoriterna. Låten sägs vara bättre än fjolårets genombrottssucce "Shout it out", återigen skriven av Fernando Fuentes. En karismatisk kille som absolut kan gå hela vägen med tanke på det relativt svaga startfältet i år. Men han har mycket att leva upp till...

2. Cookies 'n Beans - Burning flags
En av Sveriges bästa kvinnliga röster ("Release me" är otroligt eminent!) får inte det erkännande hon förtjänar tycker jag. Dom var med för fyra år sedan med en mycket trevlig låt i mina öron men klarade sig inte ens förbi deltävlingsstrecket. Jag hoppas återigen på en lugn countrylåt där Frida Öhrns stämma får mig att njuta i tre minuter. Att dom dessutom har Fredrik Kempe som låtskrivare är nog inte till deras nackdel även om han känns lite 2008. Heja heja!

3. Jay-Jay Johanson - Paris
För alla er som inte vet vem det är kan jag rekommendera att ni lyssnar på "On the radio" som släpptes för en herrans massa år sedan så vet ni vad ni troligen kommer att ha att vänta. Elektroniken bör stå i centrum när det ljuder från högtalarna och jag ser med spänning fram emot detta! Men ytterst tveksamt om det går hem hos gemene svensk.

4. Mary N'diaye - Gosa
Jag har ingen som helst aning om vem detta är så jag var tvungen att Googla henne. Tydligen någon som varit med i The Voice vilket inte tilltalar mig. Men att hon varit förband åt mitt enda intresse inom hiphop-världen, Akon, är inte fågelskit det inte. Men som tur är så har Idol och The Voice och liknande trams allt för mycket inflytande över resultatet i Melodifestivalen.

5. Eric Gadd - Vi kommer aldrig att förlora
Typisk artist som Christer tjatat på i årtionden om att göra debut i Melodifestivalen. Inte en av mina personliga favoriter direkt även om låttiteln får mig att tänka på något som passat bättre med Håkan Hellström eller något annat geni. Men nej, han har inte det folkliga stöd som tar honom till final på grund av hans namn så han får förlita sig på en stark låt vilket jag tvivlar på.

6. Yohio - Heartbreak Hotel
Jag erkänner direkt. Detta ska bli spännande! Han må vara enorm i Japan men det kanske är dags för honom att presentera sig på riktigt för det svenska folket? Är det någon som jag direkt placerar i Andra Chansen-facker så är det vår lilla Japanflicka/-pojke. Naturligtvis så hoppas man på en upptempolåt eftersom ballader inte känns som hans gebit - även om jag inte hört så mycket av honom sedan innan. Men spännande som sagt!

7. Anna Järvinen - Porslin
Här har vi veckans dark horse. Jag har hört och läst på många fronter att detta kan bli något farligt. Hon må inte var så känd för den breda massan men hon har en trogen fanskara och detta får bli veckans varning! Det är svårt att säga vad hon ska komma med men jag misstänker att det kan finnas en knivsudd melankoli i framförandet. Röstresursen är det vanligtvis inte något fel på så detta ska också bli mycket spännande.

8. Michael Feiner & Caisa - We're still kids
Okej. Får man startnummer 8 i en deltävling så vill Christer Björkman säga något. Detta är något som han själv vill ska ta sig långt och man får säga vad man vill om honom men han har ett hum om vilka låtar som kan fungera. Tillsammans med Eric Amarillo lyckades Michael Feiner mycket bra med namnet the Attic och eftersom dom även gjort Mellotemat så har dom ju redan lyckats en gång. Eftersom detta också ska bli väldigt spännande så kommer det bli en trevlig avslutning på årets första deltävling.

Och slutresultatet blir ju såklart:

1. David Lindgren
2. Anna Järvinen
3. Michael Feiner & Caisa
4. Yohio
5. Eric Gadd
6. Cookies & Beans
7. Jay-Jay Johansen
8. Mary N'diaye

[kriga]

Är själv inte så intresserad av dessa musikfestivaler.
Däremot imponerad av vilken tid du lägger ner, samt din enorma kunskap.

Du är ju för helvete musikens svar på Lennart Julin!

[dellgren]

Ursprungligen postat av kriga

Är själv inte så intresserad av dessa musikfestivaler.
Däremot imponerad av vilken tid du lägger ner, samt din enorma kunskap.

Du är ju för helvete musikens svar på Lennart Julin!

Tack för det. Det skrivs egentligen för två andra forum men förra året delade jag med mig här och det verkade uppskattas då så nu kör jag en hederlig copy paste hit tills någon ber mig sluta

[werygod]

Gick att lyssna på dom redan igår och det var torsdagar förra året också.

[werygod]

http://www.svt.se/melodifestivalen/s...s-repetitioner

Anna Järvinen känns jvligt blek tror du har fel där, i övrigt håller jag med på det stora hela

[dellgren]

Vad säger ni? Är det inte dags för en pompös killerballad nu? Oavsett om ni tycker det eller inte så har turen i alla fall kommit till Ukraina som har gått till final varje år sedan debuten 2003 och levererat en vinnare (Ruslana) och två silvermedaljörer (vem kan glömma Verka Serduchkas ”Dancing lasha tumbai”?) men som i Baku förra året nådde sin nästa sämsta placering någonsin med den fotbollsdoftande ”Be my guest”. Jag kan tänka mig att ambitionerna är högre ställda i år och landet skickar inte vilken medelmåtta som helst.

När det ansvariga TV-bolaget, NTU, väl bestämde sig för att delta i ESC i Malmö antog man ett något annorlunda tillvägagångssätt i uttagningsprocessen. Finalen var planlagd till den 23 december och enbart två dagar innan kallade man in de 52 bidrag som anmält sitt intresse för deltagande. Dessa 52 bidrag framfördes inför en jury som bestod av spridda delar av Ukrainas musikelit som hade i uppdrag att hitta 20 artister eller grupper som skulle få framföra sångerna live i Kiev två dagar senare.

Precis som i Belgien så sändes den nationella finalen redan på förmiddagen och jag tycker det visar en hel del om hur pass intressant tävlingen är inom landets gränser. Det är inte överallt som intresset är lika stort för uttagningen som här hemma i Sverige men det skulle vara intressant att se vad tävlingen konkurrerade med om man ser till prime-time-sändningarna.

Oavsett. Finalen inleddes relativt spektakulärt då duon Oksana Pekun och Maxim Novytskyj, direkt efter att ha framfört sitt bidrag i TV, meddelande att dom drar sig ur tävlingen. Vad som ligger bakom deras beslut är ännu inte offentliggjort men om det har något med protest att göra så är det ett inslag som inte är helt ovanligt i kombinationen Ukraina och Eurovision Song Contest.

De nitton återstående bidragen framfördes programenligt och därefter så skulle vinnaren utses genom jämn fördelning jury/folket. 20 poäng var den maximala poängen man kunde få av respektive röstgrupp och det var en enda artist som lyckades få dessa poäng och det av både jury och tv-tittarna. Ett helt enigt Ukraina valde Zlata Ognevich som sin representant med fullpoängen 40.

1986 såg denna Zlata Ognevich dagens ljust i den ryska staden Murmansk. Hennes pappa var av ukrainsk börd men hon spenderade i stort sett hela sin uppväxt uppe i nordvästra Ryssland. Två gånger tidigare har hon försökt att föräras Ukrainas representantskap i Eurovision Song Contest. 2010 hamnade hon på en hedrande femteplats i finalen och året därpå förbättrade hon sin position till en bronsplats. Men 2011 ryktades det om att finalen inte hade gått helt rätt till och det gick så pass långt att den egentliga vinnaren (Mika Newton) fråntogs segern och det skulle istället hållas en ny final där de tre främsta artisterna skulle tävla om vem som skulle få representera Ukraina i Düsseldorf. Men som av en slump så drog sig både Zlata och den tidigare tvåan, Jamala, ur din tilltänkta finalen på grund av skador (!) och Mika Newton fick trots allt åka till Tyskland och kamma hem en fjärdeplats med sin sång som är mest ihågkommen för den fantastiska sandkonstnären som målade upp berättelsen på storskärm.

Jag är vanligtvis en sucker för storslagna stråkballader, det är väl dokumenterat genom ESC-åren. ”Gravity”, som Zlata Ognevich framför, är som stöpt ur en ESC-ballad-form. Pompös och svulstig med stråkar i överflöd levererar hon en text som man inte förstår sig på och meningen är nog att man ska tänka ”Wow, vilken käftsmäll”. Platt fall.

Låten har en potential, absolut. Men herre min skapare vad den är tråkig. Ni kommer att höra detta många gånger om denna låten men denna hade absolut platsat in på soundtracket till Lejonkungen – om filmen hade gjorts i Ukraina. Lyckligtvis har Disney lite mer koll på vad som är passionerande och passande. Själva uppbyggnaden av ”Gravity” är som hämtad ur den animerade filmen men utan att lyfta den till de rätta höjderna. Det hela resulterar i att det mest känns som en massa gapande och skrikande från Zlata. Tyvärr.

Men. Det kommer ett litet men. Är det något som kan rädda denna låt så är det just Zlata. Hon har en otroligt stark röst som jag misstänker är klassiskt skolad och det är inte många som skulle kunna överträffa henne i ett framförande av denna låt. Kanske jag sätter henne på lite för hög piedestal men med tanke på vad våra kära före detta kommunistvänner brukar skicka så är detta med råge i överkant på vad dom kan producera.

Det ska tilläggas att jag enbart sett liveframträdandet av bidraget än så länge så kanske smälter mitt februarikalla hjärta något när jag får höra en mer synkad och korrigerad studioversion av låten. Efter Loreens vinst i fjol så är det inte omöjligt att en ballad kan ligga bra till för vinst i år men då tror jag att det krävs något betydligt bättre än detta för liveframträdandet är inget vidare. SVT kan säkerligen snygga till det mesta men det håller absolut inte hela vägen fram. Och själva scenshowen är ju inget uppmuntrande det heller. Väldigt mycket stillastående även om det på något sätt känns en gnutta intimt.

Första lyssningen 2
Femte lyssningen 2
Liveframträdande 4
Scenshow 2
Radiopotential 2

Liveframträdande
http://www.youtube.com/watch?v=WqzawOffrQw

Studioinspelning
-

[dellgren]

Ursprungligen postat av werygod

Gick att lyssna på dom redan igår och det var torsdagar förra året också.

Åfan. Där ser man vilken koll man har. Tacka vet jag Eurovision där man kan höra låtarna ett halvår innan det är dags

Jag har lyssnat på låtarna nu och det ska väl erkännas att listan hade sett helt annorlunda ut i efterhand. David kändes helt okej men ärligt talat så var Yohio inget att hänga i granen och Anna Järvinen får jag hoppas har två bättre minuter än den som låg uppe på Mello-sidan.

Eric Gadd var inte alls Eric Gaddig vilket är positivt och övriga startfältet var förvånansvärt blekt. Det känns inte som att herr Björkman lagt upp årets startordning för att få explosionseffekt av första delfinalen. För bättre än såhär blir det väl?

[fxstc98]

Ursprungligen postat av kriga

Är själv inte så intresserad av dessa musikfestivaler.
Däremot imponerad av vilken tid du lägger ner, samt din enorma kunskap.

Du är ju för helvete musikens svar på Lennart Julin!

Skulle bjuda på en kall direkt, om du va i närheten..................