Djupdykningar i sportens värld

[Overkill]

Så jävla underbara texter, keep up!

[Norrman90]

Nya världsmästare: Nordkorea

N. Pak gjorde efter 50 spelade minuter 1-0 för Nordkorea och trots ett rött kort på I. Jong med 20 minuter kvar av matchen kunde Nordkorea hålla undan och ta över världsmästartiteln !

[dellgren]

Ursprungligen postat av Norrman90

Nya världsmästare: Nordkorea

N. Pak gjorde efter 50 spelade minuter 1-0 för Nordkorea och trots ett rött kort på I. Jong med 20 minuter kvar av matchen kunde Nordkorea hålla undan och ta över världsmästartiteln !

Kim Jong-il är stolt över sina grabbar!

Nordkorea, rankat som nummer 124 i världen, enligt FIFA (två platser bättre än Liechtenstein men precis bakom Moldavien), och kommer att inneha denna titel i ett par månader nu. Nästa planerade match för det nordkoreanska landslaget är först den 29 februari nästa år. Då vankas det mer VM-kval och då ska de koreanska bröderna försvara titeln mot Tadzjikistan - som alltså bara för några dagar sedan hade chansen att ta titeln men misslyckades mot Japan.

Man kan ju bara gissa hur det ser ut i Pyongyang idag:

http://www.youtube.com/watch?v=76aOd...eature=related

[dellgren]

http://www.youtube.com/watch?v=1Fb64...eature=related

Var bara tvungen att inleda med denna video. Den säger det mesta egentligen. Det finns INGEN på snookertouren som har ett så brett stöd som Ronnie O’Sullivan. Jämför publikens reaktioner mot Neil Robertsson som också är en av de största stjärnorna inom snooker. Ronnie O’Sullivan är helt enkelt outstanding!

Jag tycker att en liten presentation av detta fenomen är på sin plats. De flesta idrottsintresserade runt om i världen har kanske sett snooker någon gång på TV och frågar man dessa om ett namn inom sporten så är det till största del säkert just Ronnie O’Sullivan som dyker upp på deras läppar. Han är inte bara sportens affischnamn – han är också en sjuhelsikes bra snookerspelare. Idag är han kanske inte lika outstanding som han en gång har varit men han finns trots allt med i den absoluta världstoppen och det är en plats som han verkligen förtjänar. Han har haft ett brokigt och problematiskt liv men har alltid funnits i snookerns spotlights.

Ronald Antonio O’Sullivan, som han egentligen heter, föddes den 5 december 1975 i Wordsley, West Midlands, Storbritannien. Han började spela snooker som väldigt ung och ansågs tidigt vara en av de bästa talangerna som någonsin skådats inom sporten. När han var tio år gammal lyckades han med sitt första century (100 poäng i en och samma boll) och fem år senare hade han lyckats med det bästa möjliga på snookerbordet – ett maximumbreak (147 poäng, vilket är den högsta poäng du kan få*). Året därpå blev han proffs inom en idrott som länge hade dominerat av äldre herrar och som sjuttonåring kvalade han in till VM som den näst yngste spelaren någonsin.

Ronnie O’Sullivan hade en annorlunda spelstil. Den var offensiv, snabb och underhållande att titta på och därför så fick han snart smeknamnet ”the Rocket”. Det var i början av hans karriär som kritikerna, publiken och storheter som Stephen Henry och Steve Davis insåg hans storhet och tidigt spåddes O’Sullivan en lysande framtid. Han är egentligen högerhänt men kan spela på världsnivå även med sin vänsterhand.

http://www.youtube.com/watch?v=TyOgn...eature=related

Anledningen till varför han kallas för ”the Rocket”

Genom åren som har gått har han vunnit otaliga tävlingar. Hans första stora vinst kom i the UK Championship 1993 och det har följts av ytterligare tre vinster i turneringen, en vinst i både German och Shanghai Masters, två vinster i Welsh och China Open men framför allt 3 vinster i World Championship. Sammanlagt har han vunnit 22 stycken rankingturneringar och Premier League hela nio gånger. Han har varit topprankad 5 gånger och har spelat in över £6 000 000 under sin karriär.

Men det är inte bara för hans fantastiska spel som han har blivit känd. Han är även rubrikernas man och hans privatliv har alltid kantats av olika skandaler. Han anses vara en perfektionist ut i fingerspetsarna och är väldigt självkritisk. Dessutom så lider han av depression och har haft problem med droger under stora delar av sin karriär.

I VM 1996 dömdes han för att ha förolämpat mediapersonen Mike Ganley och blev avstängd från alla tävlingar, fick £20 000 i böter samt rekommenderades att skänka £10 000 till välgörenhet. Året därpå blev en ren succé för honom då han i VM lyckades med ett maximumbreak på 5 minuter och 20 sekunder. Det är inte bara en sänkt boll var 8,8:e sekund – det är också världens snabbaste maximumbreak.

1998 vann han finalen av Irish Masters mot Ken Doherty med 9-3 men blev fråntagen segern efter att ha åkt fast i ett test som visade att han hade spår av cannabis i kroppen. Segern gick istället till Doherty.

Den kanske största ”skandalen” inom snookervärlden som Ronnie O’Sullivan varit ansvarig för var den i UK Championship 2006. O’Sullivan mötte Stephen Henry i en match där det gällde att komma först till 17 frames. Han låg under med 4-1 och missade en stöt mot röd boll. Istället för att, som brukligt, gå och sätta sig i hörnet och låta motståndaren ta över spelet gick han fram till Henry och skakade hand med honom. På snookerspråk betyder detta att man ger upp matchen. Varken kommentatorer eller Henry förstod vad som hade hänt med O’Sullivan lämnade bara bordet och gick därifrån. Detta skapade stora rubriker inom gentlemannasporten och resultaten lät inte vänta på sig. Böter på £20 800 och avdrag på 900 rankingpoäng väntade honom. Många inom sporten ville se honom avstängd under en lång period dessutom. Responsen från O’Sullivan? Han gick och vann nästa rankingturnering – the Masters.

http://www.youtube.com/watch?v=JYjIV54egio

O’Sullivan ger upp mot Henry

China Open 2008 och dags för nya rubriker. Efter en förlustmatch erbjöd han en journalist att suga av honom under presskonferensen. Han skojade också om storleken på sin penis och återigen fick han svar på tal av de ansvariga. Han blev av med rankingpoängen och prissumman från turneringen.

Han träffade sin flickvän Jo Langely när han gick på möten för Anonyma Narkomaner. Tillsammans med henne har han två barn, Lily Jo och Ronnie. Dessutom har han dottern Taylor-Anne från ett tidigare förhållande.

Ett tag påstods det att Ronnie hade konverterat till islam men det visade sig inte vara sant. Han säger själv att han har ett stort intresse för det religiösa och säger sig vara nära stående buddhismen. Vid flertalet tillfällen har man kunnat se honom äta lunch på ett buddhistiskt centrum i London.

Även om han verkligen är rubrikernas man så kan man inte frångå att snookern har gått fram otroligt mycket tack vare exponeringen av Ronnie O’Sullivan. Utan honom hade idrotten inte haft den ställning som den har idag. Många säger att han är den bästa snookerspelaren genom alla tider – några vill till och med sätta epiteten geni på honom. Oavsett vad man tycker om honom kan man inte komma ifrån att han är ett perfekt affischnamn för en så liten sport som snooker.

Söker man på Youtube hittar man en stor mängd intressanta klipp på honom. Jag bifogar här ett par stycken så ni kan få njuta av, i mina ögon, världens bästa snookerspelare.

http://www.youtube.com/watch?v=y_MTB...eature=related

Ronnie O’Sullivan är showernas man och älskar att visa upp sig för publiken

http://www.youtube.com/watch?v=O4nUj...eature=related

Motståndaren, Mark Allen, visar klart och tydligt hur pass dominant Ronnie O’Sullivan är

http://www.youtube.com/watch?v=mjqSNZnytow

Lite synd att det är av så dålig kvalitet men Ronnie O’Sullivan och den fantastiska domaren Michael Tabb har en speciell relation till varandra

*Egentligen kan du få mer poäng än 147 om motståndaren gör fel och på så sätt ger dug foul-poäng men sänker du alla röda bollar tillsammans med svart plus att du avslutar med de 6 färgade bollarna får du 147 poäng.

[Shell Peppe]

Credd till dig Dellgren som belyser denna intressanta sport på ett lysande sätt!

[dellgren]

Hoppas ni kollar på Eurosport nu.

Powersnooker - En mer tv-vänlig variant av den nobla sporten och mycket underhållande.

Mark-mötet. Mark Selby vs Mark Allen.

Michaela Tabb dömer!

http://www.youtube.com/watch?v=PmAGKTSerSA
Selby vs. Allen - Snooker kan vara fan så underhållande!

[dellgren]

Jag har inte övergett er Det finns mer material färdigskrivet men det behöver redigeras och uppdateras något. Sen håller jag på med lite mer aktuella saker.

Will be continued...

[dellgren]

Årets sensation i UEFA Champions League borde, så här långt, nog vara cypriotiska APOEL. Via totalt 6-0 mot albanska Skënderbeu Korcë, 2-0 mot Slovan Bratislava från Slovakien och 3-2 mot polackerna i Wisla Krakow lyckades alltså APOEL FC från Cyperns huvudstad Nicosia ta sig hela vägen till den europeiska fotbollens finaste klubblagsturnering. Det är kanske inte så många som höjde på ögonbrynen för denna prestation då cypriotiska lag har en tendens att överleva ett par omgångar ute i de europeiska cuperna.

När lotten föll på grupp G för klubben blev det också bestämt att det skulle bli en otroligt tuff uppgift. En till synes omöjlig uppgift. Starka Zenith Sankt Petersburg. UEFA-cupvinnarna från Ukraina, Shakhtar Donetsk. Och de alltid så starka FC Porto. Gruppens slagpåse utsågs ganska så omgående och det var de övriga tre lagen som skulle göra upp om vilka två som var bra nog att få fortsätta spela i den ärofyllda turneringen även till våren 2012.

Men ett gäng cypriotiska killar ville något annat. Man var inte bara nöjda med att vara den första cypriotiska klubben som nått Champions Leagues gruppspel två gånger. Man var inte heller nöjda med att ses som ett lag som inte skulle ha en chans mot ett så respektabelt motstånd. Man var bara inte nöjda med vad man än så länge hade uppnått.

Med en omgång kvar av gruppspelet är laget redan klart för åttondelsfinal som första cypriotiska lag någonsin! Eller ja, cypriotiskt och cypriotiskt…


Vi backar bandet ett tag först. Vi spolar tillbaka till 1926 och den brittiska kronkolonin Cypern. Den cypriotiska huvudstaden Nicosia hade då, precis som nu, en befolkning som bestod av både etniska turkar och etniska cyprioter/greker. Grekcyprioterna hade länge en dröm om att bli av med den engelska kronan och istället införliva sig i det grekiska riket. Nationalismen flödade och en del av denna känsla var det som ägde rum den 8 november 1926. På Leda Street i centrala Nicosia samlades ett fyrtiotal män på Charalambos Hadjioannous konditori med ett enda syfte: att starta en fotbollsklubb.

Det var inte vilken fotbollsklubb som helst som eftersträvades utan en som kunde samla alla grekcyprioter i hela Nicosia under samma flagg och på så sätt stärka nationstillhörigheten i en annars ganska så splittrad stad. Den 8 november 1926 lyckades dessa män med sin önskan och bildade klubben under namnet POEL (Podosferikos Omilos Ellinon Lefkosias, ”Nicosias grekers fotbollsklubb”).

Klubbens spelare visade sig inte bara vara bra på att utöva just fotboll utan även friidrott vilket gjorde att året därpå, 1927, bildade man även en friidrottsgren inom klubben och lade till ett ”A” i sitt klubbnamn (för grekiskans ”Athlitikos”), APOEL. Inom de nästkommande åren startade man även upp bland annat volleyboll, basket, bordtennis och cykling inom klubben men sedan 1927 har man burit namnet APOEL.

Vid tiden för grundandet av klubben fanns det inte någon nationell fotbollsliga på Cypern. Det gjordes en del försök att skapa en rikstäckande serie men de flesta försök misslyckades. 1932 spelades dock den första rikstäckande turneringen på ön och APOEL tog sig till final där AEL Limassol stod på andra planhalvan. Även om den inte kan klassas som det första cypriotiska mästerskapet anses denna turnering vara grunden till det som idag är öns högsta serie, Division 1. Finalen blev aldrig någon spännande historia då APOEL tog hem segern med 4-0 och kunde titulera sig som inofficiella cypriotiska mästare.

Men just dessa två klubbar, APOEL och AEL Limassol, skulle vara de två klubbar som drev den cypriotiska fotbollen framåt under 1930-talet och den 23 september 1934 samlades representanter från ett antal av öns större klubbar i APOELS klubbstuga och där skapades det cypriotiska fotbollsförbundet, CFA. Ett av mötets största mål var att skapa en rikstäckande serie för landets alla fotbollsklubbar och med ett gemensamt beslut klubbades detta igenom. Beslutet betydde att en serie med 8 lag, varav ett var turkiskcypriotiskt och resterande grekcypriotiska, omgående började spelas och under våren 1935 kunde de första officiella cypriotiska mästarna koras. Klubben hette visserligen Trast AC, men APOEL kunde stoltsera med att vara en av grundarna till den cypriotiska fotbollen.

Första säsongen innebar en tredjeplats för APOEL men efter det påbörjades en av klubbens absoluta storhetstider. De fem nästkommande säsongerna, 1935/1936 – 1939/1940, summerades alla med APOEL som cypriotiska mästare och på de 53 seriematcher som spelades så förlorade klubben enbart 4 matcher! Både 1937/1938 och 1938/1939 gick man obesegrade genom serien.

Precis som i många andra delar av världen kom det andra världskriget i vägen för fortsatt seriespel på Cypern. Fyra säsonger ställdes in och det var först 1945 som en cypriotisk mästare kunde koras – denna gång EPA Larnaca. APOEL fortsatte att vara den dominanta klubben på ön under 1940-talets andra halva men var inte förskonade från krigets efterdyningar. I Grekland hade inbördeskriget tagit vid efter världskrigets slut och detta ledde till en politisk konflikt inom APOEL som skulle få negativa konsekvenser för klubben.

Inom APOEL fanns det en del västerradikala anhängare ansåg att klubben tog parti för den nationella armén med USA och Storbritannien i ryggen. De interna konflikterna blev infekterade och det resulterade faktiskt i att en falang av APOEL valde att lämna klubben och starta en egen rörelse, bara ett par dagar efter lämnandet. Den 4 juni 1948 grundades Omonia FC och ända sedan denna dag är just Omonia APOELs ärkerival inom cypriotisk fotboll och matcher lagen emellan är idag de mest hatiska och bevakade.

De politiska problemen för klubben var inte slut i och med denna incident. Under den andra halvan av 1950-talet försökte Cypern att göra sig självständiga gentemot den brittiska kronan och bland APOELs idrottsutövare fanns många aktiva inom motståndsrörelsen. Alla försök till uppror slogs ofta ner ganska så hårt av den brittiska militären och en del av klubbens idrottsutövare fick sätta livet till. Rent sportsligt var detta naturligtvis en tuff period för klubben som inte hade något med seriesegern att göra under ett antal år. Cypern skulle dock bli självständigt från Storbritannien 1960 och bara två år senare blev nationen godkänd som medlem i UEFA och därmed öppnades möjligheten för att spela cuper ute på den europeiska kontinenten.

För APOEL betydde 1960-talet ingen direkt storhetstid. Man vann ligan 1964/65 och den inhemska cupen vid tre tillfällen, varav den ena gången var 1963 vilket gjorde att man som första cypriotiska lag kvalificerat sig för spel i Europa. I Cupvinnarcupen lottades man mot norska SK Gjövik-Lyn (ej att förväxla med FC Lyn från Oslo) och debuten blev en direkt succé. Efter att ha besegrat norrmännen i båda matcherna (6-0 och 1-0) hade cypriotisk fotboll presenterat sig för Europa och förväntningarna höjdes. Förväntningar som direkt skulle sopas bort och cyprioterna komma ner till jorden igen – med besked!

I andra omgången lottades APOEL mot portugisiska Sporting och man inledde med en bortamatch. Det som hände under 90 minuter har gått till historien och står än idag tryckt i UEFA:s rekordlängor. När matchen blåstes av stod det 16-1 på resultattavlan och APOEL hade blivit totalt avklädda och förnedrade av portugiserna. 16-1 är än idag rekord inom europeisk cupfotboll. Till returen skall det dock sägas att cyprioterna fick tillbaka lite heder genom att bara förlora med 2-0.

Mellan åren 1967 och 1974 fick de cypriotiska ligamästarna avancera till att spela i den högsta ligan i grekisk fotboll – som ett tecken på de nära banden länderna emellan. Vid samtliga tillfällen utom ett så blev det cypriotiska laget degraderat till den grekiska andradivisionen (vilket i sig betydde att man var tillbaka till den cypriotiska ligan igen). Den enda gång som ett cypriotiskt lag klarade att hålla sig kvar var 1973 och det var APOEL som på så sätt skrev in sig i historieböckerna.

Utöver den succén för klubben var 1970-talet inget roligt årtionde för APOEL. En enda inhemsk ligatitel blev resultatet för klubben men vad som var ännu värre var det att antagonisten, Omonia, totaldominerade landets fotboll och vann 8 av de 10 mästerskapen under det decenniet. Dominansen för Omonia fortsatte under 1980-talet och faktum är att mellan säsongerna 1970/71 och 1988/89 tog Omonia hem ligan 14 gånger av 18 möjliga.

Och som om Omonias dominans inte skulle vara nog kom APOEL att ytterligare en gång drabbas av politiska spel. APOEL vann ligan 1986 och kvalificerade sig på så sätt till Europacupen samma år. Man började med att slå ut finska HJK innan man lottades mot Besiktas från Turkiet. Detta var första gången som två lag från dessa nationer skulle mötas i europaspelen och relationen mellan länderna var spänd, tack vare den turkiska invasionen av ön 1974 (som än i dag bär resultatet av en delad ö). Den cypriotiska regeringen blandade sig i matchen och förbjöd APOEL att spela matchen. Besiktas gick vidare på w/o men UEFA var inte nöjda med den politiska inblandningen och stängde av klubben från all europeisk fotboll i två år, något som sedan reducerades till ett år.

1990-talet kom att bli lite av APOELs revansch. 3 ligavinster, 5 cupvinster och 4 vinster i supercupen gjorde att klubben åter var tillbaka som en klubb att räkna med. När klubben fyllde 70 år 1996 passade man på att ta hem dubbeln på Cypern men också att göra en liten omstrukturering inom verksamheten. APOEL FC startades som en del i att få fram ekonomiska medel. Fotbollen separerades från de andra idrotterna i och med detta och nu kunde man fokusera på att bygga en stark ekonomi och bli Cyperns starkaste varumärke när det kommer till fotboll.

2000-talet stavades till en början succé för APOEL. I klubbens historieböcker kunde man lägga till 10 nya inhemska titlar vilket gjorde att man oftare och oftare fick representera ön ute i de europeiska cuperna. Detta i sin tur genererade pengar och man kunde köpa in utländska spelare och på så sätt kunna hävda sig bättre i Europa. Man kunde också kontraktera flera internationella tränare för att förbättra sitt spel ytterligare (bland annat gick AIK:s Dusan Uhrin till APOEL 2003).

Framgångarna i UEFA:s turneringar lät inte vänta på sig. Säsongen 2002/03 spelade APOEL tio matcher i både Champions League och UEFA-cupen innan de blev utslagna av tyska Hertha Berlin. Allt hårt arbete som lagts ner i klubben skulle dock snart få en bättre belöning. En rejäl sådan.

Säsongen 2009/10 hade APOEL kvalificerat sig för Champions League. I andra kvalomgången spelade man enkelt bort EB/Streymur från Färöarna och sedan serbiska Partizan i omgången därpå. I play-offrundan lottades man dock mot FC Köpenhamn och det var nog ingen som gav cyprioterna någon chans till avancemang. Den första matchen skulle spelas på Parken i den danska huvudstaden och det skulle inte bli något annat än en promenadseger för FCK. Det skulle dock visa sig bli något helt annat än en promenadseger. FCK fick jobba hårt och APOEL sålde sig inte alls. I 54:e minuten nätade Zdenech Pospech för danskarna och det blev matchens enda mål. Det var ett resultat som cyprioterna var mycket nöjda med och var absolut fortfarande med i matchen.

En dryg vecka senare var det dags för returmöte på GSP Stadium i Nicosia. 21 133 åskådare (fler än på Parken) fick se österrikaren Konrad Plautz blåsa igång matchen. Och det var precis han hann göra det för redan i matchens andra minut tog APOEL ledningen genom Kamil Kosowski. Cyprioterna fortsatte att avancera och hade Champions Leagues gruppspel i sikte. I 18:e minuten tilldelades APOEL en straff som Chrysis Michael rullade in i mål. Drömmen om gruppspel var på väg att förverkligas och Cypern skulle äntligen få sin första representant i Europas finrum. Fokus försvann från matchen vilket straffade sig hårt när Dame N’Doye reducerade till 2-1 bara fyra minuter senare. Ett resultat som skulle ta Köpenhamn till gruppspelet och skicka APOEL till Europa League.

Men den där Chrysis Michael ville något annat och satte sitt andra mål för matchen strax före halvtidsvilan. Andra halvlek bestod av en stor press från danskarnas sida men när 90 minuter förkunnades stod det 3-1 på resultattavlan. APOEL hade överraskat hela Europa genom att slå ut ”stora” FC Köpenhamn och ta sig till gruppspelet i Champions League.

APOEL lottades till grupp D tillsammans med Chelsea, Porto och Atletico Madrid. Vad som hände i gruppspelet kommer kanske inte gå till historien för APOEL. Man lyckades med att spela oavgjort mot Atletico Madrid vid båda matcherna samt få oavgjort borta mot självaste Chelsea på Stamford Bridge. De övriga tre matcherna innebar förluster för cyprioterna men det ska poängteras att det var med uddamålet vid samtliga tillfällen. När det summerades hamnade man på en fjärdeplats i gruppen och därmed var europaspelet över för denna säsong. Under de sex gruppspelsmatcher man spelat så visade APOEL upp en trupp som inte bestod av speciellt många cypriotiska spelare vilket klubben också fick kritik för. Den elva som spelade flest antal matcher i gruppspelet för APOEL bestod enbart av två cyprioter – övriga var två greker, tre portugiser, en holländare, en polack, en alban och en serb.

Men framgångssagan slutar som sagt inte här. I skrivande stund pågår 2011/12 års gruppspel och det återstår en match för samtliga lag. APOEL leder sin grupp före Zenith, Porto och Shakhtar och är som jag beskrivit ovan redan klara för åttondelsfinal – som första cypriotiska lag någonsin. För klubben från den cypriotiska huvudstaden kan framgångssagan skrivas i investeringar av utländska spelare. Den elva som coach Ivan Jovanovic (serb) ställde på planen i senaste matchen (mot Zenith) var följande:

Dionisis Chiotis (Grekland)
Savvas Poursaitides (Grekland) – Paulo Jorge (Portugal) – Oliveira (Brasilien) – William Boaventura (Brasilien)
Nuno Morais (Portugal) – Hélio Pinto (Portugal)
Ivan Tricovski (Makedonien) – Marcinho (Brasilien) – Gustavo Manduca (Brasilien)
Aílton Almeida (Brasilien)

I den trupp som klubben idag förfogar över är 17 av 28 spelare från andra nationer varav tre har landslagsmeriter (Chiotis för Grekland, Jahic för Bosnien och Tricovski för Makedonien). Men klubben har också 7 inhemska spelare som har representerat landslaget.

Jag vet inte hur mycket cypriotiskt APOEL är idag men oavsett vad man anser om internationaliseringen så kan man ju summera det hela med att klubben har lyckats.

[Overkill]

Magiskt! Briljant!

[dellgren]

När man surfar runt på Internetvågorna händer det att man hittar lite intressant och annorlunda saker. Inom sportens värld är det ju inget undantag och tack vare YouTube så kan man fynda en hel del bland dessa lite mer ovanliga idrotter.

Idag var det faktiskt på SVT Texts sida som jag hittade denna – lite annorlunda sport. Jag har sett den någon gång innan men då trott att det bara var ett jippo som visades. Men efter lite efterforskningar så kunde jag se att Ice Cross Downhill, som idrotten heter, faktiskt har ett världsmästerskap – Crashed Ice.

Ice Cross Downhill, alltså. Enligt SVT en blandning mellan ishockey, utförsåkning och bordercross. Det där med likheten till ishockey stryker jag direkt eftersom den enda kopplingen jag hittar är att det ofta är ishockeyspelare som utövar idrotten och att deras mundering är ishockeyliknande. Själva sporten i sig har precis lika mycket med konståkning att göra som men ishockey.

Världsmästerskapet i sporten är sponsrat av Red Bull och om man tittar på mästarna under 2000-talet finns det faktiskt en svensk som är dominant. Jasper Felder vann samtliga mästerskap 2001-2005 och vann sedan en deltävling i Schweiz 2009. Nuförtiden verkar det vara en finne, Arttu Pihlainen, som är dominant inom idrotten.

Vad går idrotten ut på då? Tja, fyra och fyra (oftast) ska man ta sig igenom en bana på sina skridskor. Men inte bara så enkelt. Den här ”banan” innehåller gupp, hinder, tvära svängar och framförallt en kraftig lutning nedåt. Så jag kan väl känna att man måste vara en idiot för att våga ge sig ut från startpositionen här. Men det är väl det som gör idrotten så spektakulär…

Tänkte avsluta med att visa ett YouTube-klipp från deltävlingen i Moskva 2011 så att du får ett litet grepp om vad det är för idrott vi pratar om. Hade du själv ställt upp på detta? Undertecknad kan inte ens stå på ett par skridskor och tycker dessutom det är läskigt när det går för fort nerför Vallåsen med skidor på fötterna så mitt svar – NEJ!

http://www.youtube.com/watch?v=ebiurZo-PSw

Onsdag 18 januari sänder SVT från första deltävlingen i Minnesota på SVT Play

[dellgren]

Kampen om den inofficiella världsmästerskapstiteln gick vidare idag i och med att Nordkorea spelade match mot Kuwait i kinesiska Changsa.

Nordkoreanerna tog ledningen i matchens 19:e minut men Kuwait kvitterade i slutet av matchen genom al-Rashidi. Men eftersom kuwaitierna inte lyckades vinna matchen så behåller Nordkorea den inofficiella världsmästartiteln i fotboll.

Nästa nation att försöka ta över titeln blir, återigen, Tadzjikistan då lagen möts den 29 februari i Khujand (före detta Leninabad). Tadzjikistan hade ju chansen för inte så längesedan att ta titeln från Japan men det blev istället Nordkorea. Ny chans för tadzjikierna med andra ord.

[dellgren]

För en herrans massa år sedan hade jag en konversation med en vän från Australien. Jag berättade då för honom att jag var handbollstränare för ett flicklag strax utanför orten där jag då bodde. Min vän förstod inte riktigt vilken sport det var som jag åsyftade men efter att ha förklarat för honom lite närmre så sa han slutligen: ”Ah, you mean netball?”. Jag var ju säker på att handboll hette ”handball” på engelska och ska jag vara ärlig så visste jag inte om netball kanske var någon lokal variant av handboll ”down under”.

Internet fick bli min hjälp när detta problem uppstod och jag läste (ja, vi går tillbaka så pass långt i tiden som FÖRE YouTube) lite om denna sport netball och insåg snabbt att det inte rörde sig om samma sport som jag tre gånger i veckan tragglade med mina tjejer i hallen. Och när sedan YouTube kom till världen så passade jag en dag på att söka efter denna sport för att få reda på vad det egentligen var för något. Och snabbt insåg jag att jag blivit förolämpad av min australiensiska vän.

För ett par veckor sedan beskrev jag idrotten Ice Cross Downhill för er och nu har turen kommit till Netball. Jag ska försöka vara neutral i min beskrivning av denna sport som är populär på den södra hemisfären men om mitt tycke om idrotten smyger sig igenom någonstans så får ni säga till.

Okej. Netball alltså. Om man söker information om sporten på Wikipedia så inleds det med att det är en sport som härrör sig från tidiga versioner av basket. Och absolut, det kan jag köpa. Det finns en del andra likheter med hederlig korgboll men att jämföra de två idrotterna är kanske inte helt rättvist.

En netballmatch består av 4 quarters som vanligtvis är 15 minuter långa och spelas på en plan som är 100 x 50 foot stor (30,5 respektive 15,25 meter) och idrotten är spelbar både inomhus och utomhus – fantastiskt! Planen är indelad i tre lika stora zoner: målzoner (kan även kallas för anfallszon och försvarszon) i vars en ända av planen samt centerzonen i mitten. I varje målzon så finns det en halvcirkel precis under korgen som kallas för ”cirkeln” (kreativt!). Korgen i sin tur sitter på cirka tre meters höjd (utan stoppbräda) och är naturligtvis den som man ska få bollen i för att få poäng.
Mitt på planen, i mittzonen, finns det en liten cirkel som heter mittcirkeln och det är från denna som matchen startas genom ett hederligt avkast.

De mest grundläggande reglerna är ganska så enkla att förstå och jag tänkte bara upplysa er om de absolut viktigaste. Först och främst – netball är en idrott där närkontakt inte är tillåtet. Motståndaren måste stå minst 90 cm från bollinnehavaren. Redan där försvinner ganska så stort förtroende för sporten hos mig. Man ska alltså slåss om en boll i en sport och så får man inte ens lov att röra vid varandra? Trams.

För att netball inte ska klassas som något ploj som man håller på med på skolidrotten så har man valt att göra det något mer komplicerat genom att ge de olika spelarna på planen olika namn och därmed också olika områden på planen som dom INTE får lov att gå in i. Detta är rörigt och helt irrelevant för en sport att jag låter er själv få denna fakta genom att titta på YouTube-klippet som jag bifogar längst ner. Goalkeeper, goal-defence, wing-defence, centre, wing-attack, goal-attack och goal-shooter heter dom i alla fall och dessa positioner kan man ju naturligtvis inte, som publik, röra ihop eftersom det står klart och tydligt på spelarnas dräkter med STORA bokstäver. Naturligtvis så finns det inte en enda spelare av de sju i lagen som får befinna sig varsomhelst på planen. Äh.

Okej. Dags för lite action då kanske. Om man ska anfalla så får man inte heller göra det på det sätt som man själv vill. Först och främst så får du inte ta något steg när du väl har fångat ballongpassen som kommer från lilla Lisa. Nej. Har du väl fångat bollen så får du stå där och se dum ut medan du inväntar någon medspelare. Du får lov att röra en fot men låt oss säga att du fångar bollen när du står på vänster ben (?) – då får du röra högerbenet bäst fan du vill men lyfter du ditt vänsterben så måste du passa eller skjuta innan du sätter ner det igen. Visst ger det en härlig rytm i spelet och snabbt anfallsspel?

Och som om detta inte var nog så får du inte passa bollen från din egen försvarszon till anfallszonen utan bollen MÅSTE gå via mittzonen. Så snabba kontringar är inte något att tänka på utan Jennifer (som alltid missar korgen och har förärats med någon obskyr positioneringstitel) MÅSTE du alltså passa till eftersom hon befinner sig i mittzonen samtidigt som Anna är helt fri borta vid motståndarkorgen. Suck.

Nu kan vi spola fram spelet en aning. Nu har du bollen i anfallszon och du står där tillsammans med denna Anna. Då är det väl bara att passa till henne och låta henne sätta den i korgen? App, app, app. Naturligtvis så finns det regler här också. Först och främst: Om du ens har tänkt tanken att försöka passa till Anna så måste du snabbt räkna upp i huvudet hur långt avståndet är mellan dig och henne. Är avståndet tillräckligt långt för att en motståndare ska kunna ställa sig mellan er två? För så är reglerna nämligen. Du får inte stå direkt invid Anna och passa bollen till henne utan något så tvetydigt som en personbredd är det minimala avståndet som det måste vara om du ska passa bollen.

Nåväl, du har insett att Anna och du i alla fall står med två meters mellan rum och du passar den till henne och ser inom dig hur hon sätter ett snyggt långskott – rakt ner i nätet. Men nej! Denna Anna som är så målkåt så det inte är sant, hon måste befinna sig inne i ”cirkeln” för att få skjuta. Det vill säga: hon måste stå inom den halvcirkeln som är mitt under korgen för att få göra mål. Och möjligheterna till snygga distansskott är därmed borttagna.

Men du har tur. Anna står inne i halvcirkeln och skjuter bollen i nätet och ditt lag får poäng. Dags för nytt avkast och motståndarna har chansen att gå till anfall. Icke då. Eller jo, men inte alltid. Avkast sker ju som bekant från den lilla mittcirkeln i mittzonen. MEN. Alltid ett men. Nu måste man komma ihåg vem som gjorde avkastet sist. Var det ditt motståndarlag som gjorde det senaste avkastet så är det nämligen ditt lags tur att få starta om spelet igen – trots att ni nyligen var uppe och gjorde mål. Oerhört logiskt och rättvist va?

Skulle det vara som så att det under spelets gång uppstår en situation där någon av de två domarna inte kan se vilket lag som först fångar bollen i en passning så blåser rättsskiparna i sin pipa och dömer uppkast. Detta är något som jag har hört är mer regel än undantag inom sporten och i mina ögon så tyder det på bristande kompetens hos domarna. Närkontakt var ju inte tillåtet så det borde ju vara uppenbart vem som fångar bollen först?

När man tittar på sporten så tappar man en del förtroende och avfärdar den som trams. När man ser en målsituation så ser det inget annat än komiskt ut. Eftersom det inte är en närkontaktsport och motståndaren måste stå 90cm ifrån dig som skytt så har du alltid fritt spelrum till korgen. Att motståndaren sen står och hoppar och fäktar med armarna är avgörande för mig att detta inte är en sport att ta på något allvar.

Medvetet använde jag mig enbart av flicknamn när jag beskrev dina medspelare i en matchsituation för det är som så att netball nästan uteslutande spelas av tjejer. Det är dessutom en sport som nästan uteslutande spelas av nationer som tillhör eller har tillhört det Brittiska Samväldet (dvs en hel drös av plutteländer runt om i världen).

Statistiken säger att det finns cirka 20 miljoner utövare av denna idrott i cirka 80 länder världen runt. IFNA (International Federation of Netball Associations) är det som styr det hela och det finns kontinentala grupperingar därunder. Sverige finns inte med i den europeiska konfederationen (tack och lov) som består av England, Gibraltar, Malta, Nordirland, Irland, Skottland, Schweiz och Wales.

Min ”vän” ifrån Australien borde kanske inte längre vara min vän. Men sport är inte allt och jag har förlåtit honom för att han förolämpade mig å det grövsta. Netball är gjort för att vara något man utövar på idrottslektionerna i årskurs fyra och inget annat. Jag bifogar två YouTube-klipp till er så att ni får njuta lite. Det första klippet är en instruktionsvideo till regelverket och den andra är den så rafflande VM-finalen mellan Australien och Nya Zeeland från 2011 så ni kan få se sporten live. Orkar ni se mer än 30 sekunder på matchen så slå ni mig i alla fall.

Kan man ta det seriöst?

http://www.youtube.com/watch?v=aBuxsRnU50A

http://www.youtube.com/watch?v=bgr2zmq9CUk

[Overkill]

Åh, herregud min skapare. Kallas detta sport på riktigt?!

Hahaha! Fy fan så pinsamt att se.

[dellgren]

Pinsamt var ordet
Och sporten verkar omåttligt populär där nere också

[Khan]

Flickskriken i bakgrunden i VM-finalen går inte att ta miste på verkar onekligen som en riktig flick-sport.