Ödets ironi

[Lazlo]

Staden Medellín är Colombias näst största stad. Här har det varit två uppmärksamma skjutningar – som bägge slutade i död. På en duo namne personer, där bägge också var födda i samma stad. Där slutar likheterna. Skillnaderna är desto fler. Den ene var en grov kriminell enligt landets lagar. Han gick under smeknamn som ”Gudfadern”, ”Kokain-tsaren” och ”Bossen”. Den andre var försvarare i fotbollslandslaget. Hans smeknamn var ”Fotbollens Gentleman”. Domen blev dock exakt densamma. Bägge sköts ihjäl på öppen gata. Den förste när han försökte undfly polisen. Den andre när han promenerade utanför en bar. Orättvisans liv i kontrast när den är som starkast. Den 2 december 1993 var knarkbaronens liv till ända efter ett flyktförsök. Det var den mäktige Pablo Escobar. Ett drygt halvår senare avlossades sex kulor från en revolver. Rubrikerna chockerade VM i USA.

Sommaren 1994 minns säkert de flesta. Många för att det var en värmebölja över Sverige. Andra för att de lyssnade på ”När vi gräver guld i USA”. Det hjälpte dock till ifall man var lite fotbollsintresserad dessutom. Framför allt om man hade Tv:n påslagen om kvällen den 10 juli och det var rätt kanal. Matchen som visades var kvartsfinalen mellan Sverige och Rumänien. Summerar vi ihop det hela blir det en enda bild som de flesta ser framför sig. Nämligen det sista som hände i matchen. Thomas Ravelli ligger utsträckt i luften likt en banan, med en lång arm som avslutas längst ut med en vit målvaktshandske. Mest av allt liknande den i det ögonblicket ett stor vitt dasslock som täckte upp hela målet. Bollen passerade i alla fall aldrig mållinjen. Ravelli räddade. Sen var han endast en av många som dansade sin alldeles egna segerdans. Förvandlingen av alla tankar från VM 1990 var utbytta.

Men 1994 bjöd på fler höjdpunkter och matcher. Det skrevs helt andra rubriker. Viktigare och mer känslosamma än att ett litet kallt land från norra Europa hade gått till semifinal. Gud själv grät. Fotbollens egen skapare som tidigare hade använt sina händer för att segra. Nu som blivande 34-åring straffade han ut sig själv i en dopingkontroll. Fem olika och otillåtna substanser hade upptäckts i Guds eget blod när det var färdiganalyserat. Landslagssagan för Maradona var slut. En av många skuggor där man kan dra paralleller till ovan nämnda Pablo Escobars knarkbygge. Det som gjorde colombianen till en av världens rikaste män. Mästerskapet i USA var i varje fall en profil fattigare. Argentina var en man kort. Med eller utan Maradona - VM levde vidare.



Det fanns dock en man som fick sätta livet till. Två dagar efter att Maradona skickades hem. Den 2 juli, exakt på dagen, sju månader efter att Pablo Escobar sköts. Ödets ironi kan ibland vara hård. Nu var det hans namne till landsman som tidigare omnämnts. Den olycklige – som hade ställt till det - var fotbollens gentleman Andrés Escobar. Brottet? Ett självmål. Ett självmål vi aldrig kommer glömma bort. Ett som lite kraftigare än alla andra etsat sig fast i minnet. Trots att vi sett mängder av andra roliga och förbluffande självmål.

Självmålet som inträffade mellan USA och Colombia i en match på Rose Bowl i Los Angeles, det slutade med de mörkaste rubriker vi läst. Det blev förlust med 1-2 för Colombia som kom sist i gruppen och var utslagna. Hemresa väntade för hela laget! Tio dagar efter Escobars självmål sköts han ihjäl i hemlandet. Endast 27 år gammal. En tragisk dag för fotbollen och världen. Den svartaste rubrik som skrivits om ett VM. Låt det aldrig ske igen.

Förutom att hylla och fokusera på Escobar i Colombias trupp avslutar vi med lite glädjande minnen också. Till trots en sistaplats i gruppspelet så producerade Colombia fyra mål framåt. Vinsten mot Schweiz i sista matchen med 2-0 var ändå någon upprättelse, just där och då. För Colombias landslag kunde sagan slutat så mycket lyckligare. Inte bara rent mänskligt utan även på fotbollsplanen i detta VM. För kunde Sverige ta sig nästan hela vägen, hade även det här sydamerikanska laget möjligheten. Fotbollsmässigt fanns kvalitén där. Och kanske minst lika viktigt, det fanns profiler som gjorde att vi vanliga dödliga fastnar och minns tillbaka.



I en trupp med idel mörkhåriga, där alla utom två var kortklippta, kunde man enkelt utmärka sig. Lagets store fixstjärna, Carlos Valderrama, visste hur. Med sitt stora, blonda och yviga hår syntes han näst intill på kamerorna från satelliterna som filmar den blå planeten. Att det skulle vara en myt att man ser Kinesiska muren från månen må vara sant. Men nog har de få som vandrat på månen undrat vad det är för vit prick mot grön bakgrund som synts på jorden?

Men istället för att Valderrama fick lyfta bucklan, likt Völler fyra år tidigare, minns vi Colombia för två gånger Escobar som både föddes och sköts ihjäl i samma stad. Av dessa två män, minns vi främst gentlemannen i Colombias försvar. Tur är väl det. Han som var lite renare i själen. Han som hade minst blod på sina händer. Historien skrivs i själva verket helt utan att ta hänsyn till någonting. Ibland författas den på ett grymt vis, ibland lite mer barmhärtigt, men oavsett så läker tiden det mesta. Ny historia kommer alltid att skrivas, och från VM 2014 minns vi härligt nog Colombia för deras överraskande och positiva spel som åter gav kraft och hopp till landet. Dessvärre blev det respass mot Brasilien i kvartsfinalen men det är en annan historia, som har skrivits på ett helt annat blad. Vi tar istället med oss och minns James Rodríguez, som utmärkte sig på mittfältet och till sist vann skytteligan med sex gjorda mål. Fotbollen har alltid något nytt att komma med. Tur är väl det, annars hade vi aldrig rest oss från alla tragedier.

Så oavsett vilket liv vi väljer att leva finns alltid risken att det slutar på samma mörka sätt – långt tidigare än Gud hade tänkt sig. Skjuten och hämtad i en svart liksäck. Vissa blir bortglömda, andra hyllas. Gentleman eller knarkhandlare spelar ingen roll. R.I.P. Escobar!



//Amaerilde Rimfrost