Danmark vann något större än guld!

[Lazlo]

Intressant nog så har det varje gång VM spelats varit minst ett lag som debuterat, oftast flera. Inför sommarens stora händelse är det två nya nationer som hittat nyckeln för att ta sig in på det stora dansgolvet i Ryssland, där festen ska äga rum. De två nykomlingarna, tillika småländer, är Panama och Island som nu äntrar scenen för första gången. Även om fyra år kan vi vara säkra på att vi har minst en till debutant i VM. Då kommer Qatar att vara värdland och som arrangör är man alltid kvalificerad automatiskt.

VM är ju annars en fest där de stora och fina alltid blir inbjudna. Åtminstone om de har presterat tillräckligt bra fotboll i kvalet för att sno åt sig en biljett. Oftast sker det. Men det har hänt att de stora missat festen, och att överraskningarna har tagit sig dit istället. Sverige på bekostnad av Italien nu senast för att nämna ett exempel. För ett VM utan de stora skulle inte bli någon vidare tillställning. Men en fest enbart med de finklädda skulle även den bli rätt tråkig och avslagen. Det är nu blåbärsnationerna blir så viktiga i dessa sammanhang för att skapa en förtrollande känsla.



När de oinbjudna kvalificerat sig och intagit salen, det är då festen kan få de verkligt dramatiska scenerna. När någon helt plötsligt svingar sig i takkronan som är gjord av kristall. När det oväntade kan hända - och vi vill att det ska hända. Om det så skulle vara att någon river hela stället så kommer vi jubla. I alla fall själsligen även om armarna inte åker upp i skyn, allt för att inte avslöja vad vi innerst önskar. Det viktiga är att det händer något under självaste dansen. Om det sen är Per som flörtar med gifta Ann-Christine, eller om det är David som vinner över Goliat i armbrytning, det är av mindre vikt.

En tillspetsad händelse i slutminuten där den lille förlorar på en feldömd straffspark kan vara det som får oss mest emotionella. Bara vi blir berörda så får de gärna slå ner oss helt och hållet hemma i soffan. Bara vi slipper gå helt likgiltiga från matchen. Dramatiken är det vi alla längtar efter och vi får den allt som oftast när det är de små länderna som skriver stor historia.

Därför ska bli oerhört intressant att se vad Island kan lyckas med, nu när de för första gången kliver av flygplanet i ett land som ska arrangera den stora festen. Ett Island som lyckats kvalificera sig till VM trots att det endast bor knappt 350 000 invånare i landet. Är vi imponerade? De har överraskat i handboll och nu kan det vara dags inom fotbollen. Vi sneglar mindre åt Panama där det bor drygt fyra miljoner människor. Trots att de också debuterar och känns som ett annat lilleputtland. Men visst skulle det vara mer exotiskt att få se Panama lyfta VM-bucklan än om Island skulle göra det. Även om våra hjärtan oftast klappar lite extra för grannländerna i Norden.



Som historia kan nämnas att Sverige debuterade redan 1934 medan Norge gjorde det 1938. Nu 2018 är det äntligen Islands tur medan Finland får kämpa vidare, då de som enda nordiska land inte fått spela ett VM-slutspel. Men den mest intressanta debutanten av de nordiska länderna har varit Danmark. Danskarna hade nämligen under lång tid enbart tillåtit amatörer att få spela i landslaget och det är den mest naturliga förklaringen att de inte lyckats kvalificera sig till ett VM långt tidigare än vad de nu gjorde. 1958 var första gången Danmark ställde upp i kvalifikationen till ett världsmästerskap och det slutade föga överraskande med en sistaplats i gruppen. Det dröjde ända fram till kvalspelet inför 1982 års VM i Spanien innan Danmark äntligen var med och slogs om topplaceringarna och avancemang. Laget föll då på målsnöret men de hade visat att de kunde slå de bästa lagen. Det gjorde de åren därpå och det blev en semifinal i EM 1984 innan det äntligen var dags för det stora mästerskapet. Visserligen var det tufft nog att kvalificera in till ett EM, men VM har ändå alltid varit det riktiga mästerskapet som världen minns.

Därför minns vi tillbaka till 1986 och fokuserar fullt ut på grannen i väst. Mexiko stod som värd och de ska nog vara glada över att deras flagga inte målades om till röd och vit efter Danmarks invasion. Den danska dynamiten var född, och de röd-vita kvalificerade sig till VM för allra första gången. Och som de gjorde det. I kvalet sopade de hem förstaplatsen före den stora giganten Sovjetunion – som två år senare, 1988 tog silver i EM. När våra grannar väl hade landat i Mexiko med den tyske tränaren Sepp Piontek och stjärnspelare som Michael Laudrup, Preben Elkjaer och kapten Morten Olsen startade festen på allvar. Inte bara nere i Mexiko utan även i hemlandet. Allt ackompanjerades till låten ”Vi er röde, Vi er hvide” som egentligen heter Re-Sepp-Ten. Fyndigt värre då det tydligen var receptet för framgång med tränaren Sepp i spetsen. Alla har vi nog hört den underbara låten, annars finns Youtube nära till hands för att öka stämningen en smula så här dagarna före VM 2018. För om det inte kryper något i skinnet när man hör Danmarks landslagstrupp tillsammans med Dodo Gad och Henrik Möller sjunga den här - genom tiderna bästa VM-låt - så är nog inte VM något för er i sommar.



För danskarna är det här det enda VM som varit på riktigt. Det enda VM de antagligen kommer ihåg – och det beror inte bara på den mycket druckna ölen. Det började med att de sopade rent i gruppen. Premiären inleddes med 1-0 mot Skottland innan Uruguay fick kapitulera helt, efter en ny seger för dynamiten, nu med 6-1. Överlägsna gruppsegrare efter 2-0 i sista matchen mot Västtyskland – som senare spelade final, och skulle falla med 3-2 mot Argentina. Nog fanns möjligheten att Danmark skulle kunna gå hela vägen. Hemma i Köpenhamn hade mängder med människor redan tagit ut segern i förskott. Vad skulle kunna stoppa en sådan sprängladdning som placerats i Mexiko? Nu skulle den bara detonera på riktigt innan den blå planeten var av helt andra färger.

Det var nämligen fest dagarna i ända, och granskar man noga bland sjukskrivningarna dagen efter det varit match, kunde man enkelt se en liten dansk influensa. På pubarna trängdes människor och alla var vänner och kände varandra. Glasen med öl höjdes och kramkalaset ville aldrig sluta. Först efter stängningsdags kunde man ana ett lugn runt bardisken – även om själen hos danskarna satt kvar och väntade på att kropparna åter skulle röra sig dit inför nästa match. Fötterna vandrade hemåt på automatik. Väl hemma fanns det en liten strimma av hopp om att vakna i tid för att inte öka på influensastatistiken.

Sol och pannkakor. Det blev snabbt fiasko i åttondelsfinalen och Butragueno vann med 4-1. Ursäkta – Spanien vann med 5-1 så klart. Danmark var utslaget. Någon hade glömt tända fyr på dynamiten. Eller så hade någon kastat den i Stilla Havet. Explosionen uteblev oavsett. Drömmen tynade bort – men som dansk fortsatte man festa ändå! På barerna trängdes folk som vanligt, och det klingande ljudet från glasen kunde höras ända över till Malmö. Som vilken dag som helst alltså.

Om vi svenskar minns VM 1994 med ett brons så är det inget i jämförelse med hur danskarna minns VM från 1986. För det var mer än ett brons de kom hem med till Danmark. Det var något mycket större. Något som inte går att ta på. Det var inget silver, guld eller något sådant trams. Det hade nämligen bara varit en blänkande metall – materia som inte betyder något. Det viktigaste var att det danska landslaget kom hem med en tro att de en dag skulle kunna lyfta den stora bucklan. Äran och känslan att få ställa sig överst.



Det blev ett varmt välkomnande för landslaget när de landade på Kastrup. Det var trafikkaos. En resa som normalt tog 30 minuter kunde nu ta två timmar. Folk var som galna. Alla ville se sina stjärnor. I hyllningarna lyftes det upp back efter back, alla innehållandes 30 öl till landslagshjältarna. Kanske saknades det några flaskor. Glada danskar som firade sin vinst! Polisen hade kapitulerat. Allt var tillåtet. Alla var skötsamma. Visst rycktes det av några polismössor i allt ståhej av överförfriskade människor. Men som en polis uttryckte det, ”idag är allt tillåtet”. Så firar en nation där alla är lika mycket värda. Åtminstone för en dag. Danskarnas dag. Det ända som saknades var nationaldagsbyte. Det kanske kommer ett annat år.

Allt sådant här betyder så mycket för ett folk. Det enar ett land – även om det inte ens behöver enas. Det skapar en magi som alla kan bära med sig. Det skapar framför allt framgångar. Visserligen blev det nu bara i ett ruttet EM, som avgjordes i Sverige med åtta lag. Dit man inte ens hade kvalificerat sig – men fick Jugoslaviens plats. De slog åter Tyskland 1992 och det i en stor final. Guldet var hemma och i högtalarna ekade ”Vi er röde, Vi er hvide” medan folk sjöng och dansade vidare från 1986. Danskarna virvlar säkert vidare ännu, och oavsett hur det går i framtiden kan man alltid slänga på världens bästa VM-låt!

//Amaerilde Rimfrost