Årets sensation i UEFA Champions League borde, så här långt, nog vara cypriotiska APOEL. Via totalt 6-0 mot albanska Skënderbeu Korcë, 2-0 mot Slovan Bratislava från Slovakien och 3-2 mot polackerna i Wisla Krakow lyckades alltså APOEL FC från Cyperns huvudstad Nicosia ta sig hela vägen till den europeiska fotbollens finaste klubblagsturnering. Det är kanske inte så många som höjde på ögonbrynen för denna prestation då cypriotiska lag har en tendens att överleva ett par omgångar ute i de europeiska cuperna.
När lotten föll på grupp G för klubben blev det också bestämt att det skulle bli en otroligt tuff uppgift. En till synes omöjlig uppgift. Starka Zenith Sankt Petersburg. UEFA-cupvinnarna från Ukraina, Shakhtar Donetsk. Och de alltid så starka FC Porto. Gruppens slagpåse utsågs ganska så omgående och det var de övriga tre lagen som skulle göra upp om vilka två som var bra nog att få fortsätta spela i den ärofyllda turneringen även till våren 2012.
Men ett gäng cypriotiska killar ville något annat. Man var inte bara nöjda med att vara den första cypriotiska klubben som nått Champions Leagues gruppspel två gånger. Man var inte heller nöjda med att ses som ett lag som inte skulle ha en chans mot ett så respektabelt motstånd. Man var bara inte nöjda med vad man än så länge hade uppnått.
Med en omgång kvar av gruppspelet är laget redan klart för åttondelsfinal som första cypriotiska lag någonsin! Eller ja, cypriotiskt och cypriotiskt…
Vi backar bandet ett tag först. Vi spolar tillbaka till 1926 och den brittiska kronkolonin Cypern. Den cypriotiska huvudstaden Nicosia hade då, precis som nu, en befolkning som bestod av både etniska turkar och etniska cyprioter/greker. Grekcyprioterna hade länge en dröm om att bli av med den engelska kronan och istället införliva sig i det grekiska riket. Nationalismen flödade och en del av denna känsla var det som ägde rum den 8 november 1926. På Leda Street i centrala Nicosia samlades ett fyrtiotal män på Charalambos Hadjioannous konditori med ett enda syfte: att starta en fotbollsklubb.
Det var inte vilken fotbollsklubb som helst som eftersträvades utan en som kunde samla alla grekcyprioter i hela Nicosia under samma flagg och på så sätt stärka nationstillhörigheten i en annars ganska så splittrad stad. Den 8 november 1926 lyckades dessa män med sin önskan och bildade klubben under namnet POEL (Podosferikos Omilos Ellinon Lefkosias, ”Nicosias grekers fotbollsklubb”).
Klubbens spelare visade sig inte bara vara bra på att utöva just fotboll utan även friidrott vilket gjorde att året därpå, 1927, bildade man även en friidrottsgren inom klubben och lade till ett ”A” i sitt klubbnamn (för grekiskans ”Athlitikos”), APOEL. Inom de nästkommande åren startade man även upp bland annat volleyboll, basket, bordtennis och cykling inom klubben men sedan 1927 har man burit namnet APOEL.
Vid tiden för grundandet av klubben fanns det inte någon nationell fotbollsliga på Cypern. Det gjordes en del försök att skapa en rikstäckande serie men de flesta försök misslyckades. 1932 spelades dock den första rikstäckande turneringen på ön och APOEL tog sig till final där AEL Limassol stod på andra planhalvan. Även om den inte kan klassas som det första cypriotiska mästerskapet anses denna turnering vara grunden till det som idag är öns högsta serie, Division 1. Finalen blev aldrig någon spännande historia då APOEL tog hem segern med 4-0 och kunde titulera sig som inofficiella cypriotiska mästare.
Men just dessa två klubbar, APOEL och AEL Limassol, skulle vara de två klubbar som drev den cypriotiska fotbollen framåt under 1930-talet och den 23 september 1934 samlades representanter från ett antal av öns större klubbar i APOELS klubbstuga och där skapades det cypriotiska fotbollsförbundet, CFA. Ett av mötets största mål var att skapa en rikstäckande serie för landets alla fotbollsklubbar och med ett gemensamt beslut klubbades detta igenom. Beslutet betydde att en serie med 8 lag, varav ett var turkiskcypriotiskt och resterande grekcypriotiska, omgående började spelas och under våren 1935 kunde de första officiella cypriotiska mästarna koras. Klubben hette visserligen Trast AC, men APOEL kunde stoltsera med att vara en av grundarna till den cypriotiska fotbollen.
Första säsongen innebar en tredjeplats för APOEL men efter det påbörjades en av klubbens absoluta storhetstider. De fem nästkommande säsongerna, 1935/1936 – 1939/1940, summerades alla med APOEL som cypriotiska mästare och på de 53 seriematcher som spelades så förlorade klubben enbart 4 matcher! Både 1937/1938 och 1938/1939 gick man obesegrade genom serien.
Precis som i många andra delar av världen kom det andra världskriget i vägen för fortsatt seriespel på Cypern. Fyra säsonger ställdes in och det var först 1945 som en cypriotisk mästare kunde koras – denna gång EPA Larnaca. APOEL fortsatte att vara den dominanta klubben på ön under 1940-talets andra halva men var inte förskonade från krigets efterdyningar. I Grekland hade inbördeskriget tagit vid efter världskrigets slut och detta ledde till en politisk konflikt inom APOEL som skulle få negativa konsekvenser för klubben.
Inom APOEL fanns det en del västerradikala anhängare ansåg att klubben tog parti för den nationella armén med USA och Storbritannien i ryggen. De interna konflikterna blev infekterade och det resulterade faktiskt i att en falang av APOEL valde att lämna klubben och starta en egen rörelse, bara ett par dagar efter lämnandet. Den 4 juni 1948 grundades Omonia FC och ända sedan denna dag är just Omonia APOELs ärkerival inom cypriotisk fotboll och matcher lagen emellan är idag de mest hatiska och bevakade.
De politiska problemen för klubben var inte slut i och med denna incident. Under den andra halvan av 1950-talet försökte Cypern att göra sig självständiga gentemot den brittiska kronan och bland APOELs idrottsutövare fanns många aktiva inom motståndsrörelsen. Alla försök till uppror slogs ofta ner ganska så hårt av den brittiska militären och en del av klubbens idrottsutövare fick sätta livet till. Rent sportsligt var detta naturligtvis en tuff period för klubben som inte hade något med seriesegern att göra under ett antal år. Cypern skulle dock bli självständigt från Storbritannien 1960 och bara två år senare blev nationen godkänd som medlem i UEFA och därmed öppnades möjligheten för att spela cuper ute på den europeiska kontinenten.
För APOEL betydde 1960-talet ingen direkt storhetstid. Man vann ligan 1964/65 och den inhemska cupen vid tre tillfällen, varav den ena gången var 1963 vilket gjorde att man som första cypriotiska lag kvalificerat sig för spel i Europa. I Cupvinnarcupen lottades man mot norska SK Gjövik-Lyn (ej att förväxla med FC Lyn från Oslo) och debuten blev en direkt succé. Efter att ha besegrat norrmännen i båda matcherna (6-0 och 1-0) hade cypriotisk fotboll presenterat sig för Europa och förväntningarna höjdes. Förväntningar som direkt skulle sopas bort och cyprioterna komma ner till jorden igen – med besked!
I andra omgången lottades APOEL mot portugisiska Sporting och man inledde med en bortamatch. Det som hände under 90 minuter har gått till historien och står än idag tryckt i UEFA:s rekordlängor. När matchen blåstes av stod det 16-1 på resultattavlan och APOEL hade blivit totalt avklädda och förnedrade av portugiserna. 16-1 är än idag rekord inom europeisk cupfotboll. Till returen skall det dock sägas att cyprioterna fick tillbaka lite heder genom att bara förlora med 2-0.
Mellan åren 1967 och 1974 fick de cypriotiska ligamästarna avancera till att spela i den högsta ligan i grekisk fotboll – som ett tecken på de nära banden länderna emellan. Vid samtliga tillfällen utom ett så blev det cypriotiska laget degraderat till den grekiska andradivisionen (vilket i sig betydde att man var tillbaka till den cypriotiska ligan igen). Den enda gång som ett cypriotiskt lag klarade att hålla sig kvar var 1973 och det var APOEL som på så sätt skrev in sig i historieböckerna.
Utöver den succén för klubben var 1970-talet inget roligt årtionde för APOEL. En enda inhemsk ligatitel blev resultatet för klubben men vad som var ännu värre var det att antagonisten, Omonia, totaldominerade landets fotboll och vann 8 av de 10 mästerskapen under det decenniet. Dominansen för Omonia fortsatte under 1980-talet och faktum är att mellan säsongerna 1970/71 och 1988/89 tog Omonia hem ligan 14 gånger av 18 möjliga.
Och som om Omonias dominans inte skulle vara nog kom APOEL att ytterligare en gång drabbas av politiska spel. APOEL vann ligan 1986 och kvalificerade sig på så sätt till Europacupen samma år. Man började med att slå ut finska HJK innan man lottades mot Besiktas från Turkiet. Detta var första gången som två lag från dessa nationer skulle mötas i europaspelen och relationen mellan länderna var spänd, tack vare den turkiska invasionen av ön 1974 (som än i dag bär resultatet av en delad ö). Den cypriotiska regeringen blandade sig i matchen och förbjöd APOEL att spela matchen. Besiktas gick vidare på w/o men UEFA var inte nöjda med den politiska inblandningen och stängde av klubben från all europeisk fotboll i två år, något som sedan reducerades till ett år.
1990-talet kom att bli lite av APOELs revansch. 3 ligavinster, 5 cupvinster och 4 vinster i supercupen gjorde att klubben åter var tillbaka som en klubb att räkna med. När klubben fyllde 70 år 1996 passade man på att ta hem dubbeln på Cypern men också att göra en liten omstrukturering inom verksamheten. APOEL FC startades som en del i att få fram ekonomiska medel. Fotbollen separerades från de andra idrotterna i och med detta och nu kunde man fokusera på att bygga en stark ekonomi och bli Cyperns starkaste varumärke när det kommer till fotboll.
2000-talet stavades till en början succé för APOEL. I klubbens historieböcker kunde man lägga till 10 nya inhemska titlar vilket gjorde att man oftare och oftare fick representera ön ute i de europeiska cuperna. Detta i sin tur genererade pengar och man kunde köpa in utländska spelare och på så sätt kunna hävda sig bättre i Europa. Man kunde också kontraktera flera internationella tränare för att förbättra sitt spel ytterligare (bland annat gick AIK:s Dusan Uhrin till APOEL 2003).
Framgångarna i UEFA:s turneringar lät inte vänta på sig. Säsongen 2002/03 spelade APOEL tio matcher i både Champions League och UEFA-cupen innan de blev utslagna av tyska Hertha Berlin. Allt hårt arbete som lagts ner i klubben skulle dock snart få en bättre belöning. En rejäl sådan.
Säsongen 2009/10 hade APOEL kvalificerat sig för Champions League. I andra kvalomgången spelade man enkelt bort EB/Streymur från Färöarna och sedan serbiska Partizan i omgången därpå. I play-offrundan lottades man dock mot FC Köpenhamn och det var nog ingen som gav cyprioterna någon chans till avancemang. Den första matchen skulle spelas på Parken i den danska huvudstaden och det skulle inte bli något annat än en promenadseger för FCK. Det skulle dock visa sig bli något helt annat än en promenadseger. FCK fick jobba hårt och APOEL sålde sig inte alls. I 54:e minuten nätade Zdenech Pospech för danskarna och det blev matchens enda mål. Det var ett resultat som cyprioterna var mycket nöjda med och var absolut fortfarande med i matchen.
En dryg vecka senare var det dags för returmöte på GSP Stadium i Nicosia. 21 133 åskådare (fler än på Parken) fick se österrikaren Konrad Plautz blåsa igång matchen. Och det var precis han hann göra det för redan i matchens andra minut tog APOEL ledningen genom Kamil Kosowski. Cyprioterna fortsatte att avancera och hade Champions Leagues gruppspel i sikte. I 18:e minuten tilldelades APOEL en straff som Chrysis Michael rullade in i mål. Drömmen om gruppspel var på väg att förverkligas och Cypern skulle äntligen få sin första representant i Europas finrum. Fokus försvann från matchen vilket straffade sig hårt när Dame N’Doye reducerade till 2-1 bara fyra minuter senare. Ett resultat som skulle ta Köpenhamn till gruppspelet och skicka APOEL till Europa League.
Men den där Chrysis Michael ville något annat och satte sitt andra mål för matchen strax före halvtidsvilan. Andra halvlek bestod av en stor press från danskarnas sida men när 90 minuter förkunnades stod det 3-1 på resultattavlan. APOEL hade överraskat hela Europa genom att slå ut ”stora” FC Köpenhamn och ta sig till gruppspelet i Champions League.
APOEL lottades till grupp D tillsammans med Chelsea, Porto och Atletico Madrid. Vad som hände i gruppspelet kommer kanske inte gå till historien för APOEL. Man lyckades med att spela oavgjort mot Atletico Madrid vid båda matcherna samt få oavgjort borta mot självaste Chelsea på Stamford Bridge. De övriga tre matcherna innebar förluster för cyprioterna men det ska poängteras att det var med uddamålet vid samtliga tillfällen. När det summerades hamnade man på en fjärdeplats i gruppen och därmed var europaspelet över för denna säsong. Under de sex gruppspelsmatcher man spelat så visade APOEL upp en trupp som inte bestod av speciellt många cypriotiska spelare vilket klubben också fick kritik för. Den elva som spelade flest antal matcher i gruppspelet för APOEL bestod enbart av två cyprioter – övriga var två greker, tre portugiser, en holländare, en polack, en alban och en serb.
Men framgångssagan slutar som sagt inte här. I skrivande stund pågår 2011/12 års gruppspel och det återstår en match för samtliga lag. APOEL leder sin grupp före Zenith, Porto och Shakhtar och är som jag beskrivit ovan redan klara för åttondelsfinal – som första cypriotiska lag någonsin. För klubben från den cypriotiska huvudstaden kan framgångssagan skrivas i investeringar av utländska spelare. Den elva som coach Ivan Jovanovic (serb) ställde på planen i senaste matchen (mot Zenith) var följande:
Dionisis Chiotis (Grekland)
Savvas Poursaitides (Grekland) – Paulo Jorge (Portugal) – Oliveira (Brasilien) – William Boaventura (Brasilien)
Nuno Morais (Portugal) – Hélio Pinto (Portugal)
Ivan Tricovski (Makedonien) – Marcinho (Brasilien) – Gustavo Manduca (Brasilien)
Aílton Almeida (Brasilien)
I den trupp som klubben idag förfogar över är 17 av 28 spelare från andra nationer varav tre har landslagsmeriter (Chiotis för Grekland, Jahic för Bosnien och Tricovski för Makedonien). Men klubben har också 7 inhemska spelare som har representerat landslaget.
Jag vet inte hur mycket cypriotiskt APOEL är idag men oavsett vad man anser om internationaliseringen så kan man ju summera det hela med att klubben har lyckats.